Kan en Gandhi-marsch rädda Bidens hoppsan-uttalande?

Vad ska man göra med sina ledare? En populär teori bland amerikaner med en fallenhet för konspirationsteorier är att Joe Biden bara är en marionett. Någon annan håller i trådarna, aningen oklart vem. Trådarna verkar i så fall påfallande ofta trassla till sig.

Det var kanske inte direkt risk för att tredje världskriget skulle utbryta på grund av att USA:s president fick känsla och improviserade lite i slutet av det tal som i förväg hade annonserats som ett historiskt tillfälle av ”Ich bin ein Berliner”-klass. Det han tvivelsutan gjorde genom att tala om att Putin måste bort, var att ge den ryska propagandan, hittills hopplöst förbisprungen, en rejäl skjuts framåt. Han underminerade västs moraliska kommandohöjd. Om det, mot förmodan, skulle finns någon Putinstörtande kabal i vardande i Moskva, gjorde han dess ränksmiderier svårare. Det redan avsevärda problemet att en stor andel av ryssarna upplever sig vara hotade av väst, förvärrades betydligt. Kostnaden för ryssar som vågar protestera mot kriget höjdes ytterligare, för att vända sig mot Putin kan nu – det har vi den amerikanske presidentens ord på – betecknas som landsförräderi.

Att kalla det en katastrof, även om det inte riskerade att utlösa kärnvapenkrig, är ingen överdrift. Och det finns ett mönster.

I förra veckan erkände New York Times, gömt långt ned i en artikel, att den komprometterande informationen om affärstransaktioner i Ukraina som dök upp på presidentsonen Hunter Bidens dator under presidentvalskampanjen, har ”verifierats”. I det längsta beskrev New York Times den här historien som ett påhitt av Trumpanhängare. Läsarna invaggades i förställningen att allt bara var ett lumpet påhitt. Det var uppenbarligen fel. När tidningen tvingas erkänna det, sker det i minsta möjliga grad. Det säger något om hur politiseringen ätit sig in, även i amerikansk kvalitetsmedia. Och det gäller inte bara Hunter Bidens dator, utan även den bristfälliga rapporteringen om Joe Bidens oroande vimsighet.

Joe Bidens upprepade hoppsan-uttalanden säger förstås något om honom. I bästa fall – vilket är ungefär så långt hans varmaste anhängare vågar sträcka sig om de tvingas tala om saken – är dikeskörningarna en del av hans personlighet. Han har alltid haft en tendens att snacka på, aningen snabbare än tanken, lyder ursäkten. I värsta fall är de ett tecken på att han börjar bli gaggig. Inget av alternativen är särskilt lugnande. Vi har storkrig i Europa och en tunn gräns mellan direkt konfrontation mellan kärnvapenmakten Ryssland och kärnvapenalliansen Nato. Det borde räcka för att en amerikansk president ska skärpa sig och förmå tänka sig för innan han talar. Kanske rent av följa manus.

I den tröstlösa polariseringens namn har det påpekats att Donald Trump sagt vansinnigheter de gångna veckorna, för att sätta Joe Bidens klantigheter i perspektiv. Senast var Trumps budskap USA inte alls borde bry sig om att hedra Natos artikel fem om gemensamt försvar – en helig paragraf, enligt Joe Biden – om inte de europeiska medlemsländerna hostar upp mer pengar. Och visst har Trump fortfarande förmågan att säga det mest provocerande vid sämsta tänkbara tillfälle. Och visst klingar påståendena om att Trump skulle ha varit mer avskräckande för Putin än Biden rätt ihåligt; om man vill splittra Nato är Trump en utmärkt nyttig idiot. Och visst kan Trump bli president igen.

Men just nu är han inte det. Joe Biden är USA:s president. Hans agerande är enormt mycket viktigare än Donald Trumps. Och det lämnar en hel del att önska.

En värld där Vladimir Putin leder Ryssland, USA antingen leds av Joe Biden eller Donald Trump och Xi Jinping väntar på resultatet av eländet, är ingen dröm. Så vad ska vi ta oss till med våra ledare?

I det här limbot mellan fred och krig som vi befinner oss i börjar jag alltmer lockas av Gandhilösningen. Västs ledare behöver inte välja mellan att starta tredje världskriget och hålla mer eller mindre väl genomtänkta tal under utkastande av sanktioner. De skulle kunna visa praktisk solidaritet. Någonting i stil med saltmarschen, när Gandhi organiserade 10 000-tals indier att marschera till havet och bryta mot saltutvinningsmonopolet.

Emmanuel Macron och Olaf Scholz, Boris Johnson och Magdalena Andersson, Ursula von der Leyen och Andrzej Duda, alla kunde de samlas vid den polsk-ukrainska gränsen och sedan börja marschera mot Kiev. Bara som de är, utan militärt beskydd, men med god pressbevakning. Väl framme kunde de slå läger i den ukrainska huvudstaden och sköta sina arbeten på distans. Vi vet alla att det är möjligt. Parlamentsledamöter och senatorer fick gärna följa i deras fotspår, vända flyktingvågen i sin motsats och sprida ut sig över Ukraina. Med europeiska statsöverhuvuden, regeringschefer och parlamentsledamöter över hela Ukraina skulle Putins krigskalkyl förändras i grunden.

Det här vore ett sätt att visa att Europa är villigt att riskera något konkret för Ukrainas frihet och för att stoppa rysk aggression. Det europeiska ledarskapet skulle kliva in i samma roll som den okände kinesen som ställde sig framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg. Det skulle vara att ta det moraliska initiativet på ett sätt som Vladimir Putin skulle ha svårt att misskreditera ens i Ryssland och som han omöjligt kunde övertrumfa. Kanske kunde det till och med vara en början till öppning bland alla de ryssar som misstror väst. Precis som Gandhi använde britternas egen känsla för rätt och fel som vapen mot förtrycket, skulle väst kunna tvinga ryssarna att gå i närkamp med sina egna samveten, snarare än att föda deras paranoida rädslor. Det skulle förstås vara farligt för de inblandade, men säg det till ukrainarna i Mariupol och Charkiv.

Det här vore något bra att göra med våra ledare. Det är kanske för mycket att hoppas att Joe Biden skulle ansluta, men vem vet? Förhoppningsvis kan han inte gå och tala samtidigt.

Ja, ni antar förstås att det här är något slags skruvad satir. Och vi kan säga det, om ni vill.

Men tänk på saken.

***

Läs även: Så vad tror ni? Är Biden senil?

Läs även: Genomsyrad av bitterhet – så hamnade Kamala Harris i kylan

Läs även: Hakelius: Stormningen av Kapitolium fortsätter att föda myter

Läs även: Säkerhetspolitik i ord och handling

Teckna din prenumeration här.