Kättare med en början till lösning

Frank Field har alltid valt en annan väg än huvudleden. I snart 40 år har han suttit som Labours parlamentsledamot från Birkenhead, men aldrig som pålitlig karriärist. Under en kort period, när Tony Blair var premiärminister, fick han ikläda sig rollen som socialförsäkringsminister. Han var, då som alltid, full av idéer om vilka reformer som behövdes och framförallt vilka värden och idéer de reformerna behövde förankras i. Det blev inte så mycket av det.

Fields styrka har alltid varit idéerna, inte praktiken. Hans syn på arbetarrörelsen liknar den Anders Isaksson hade, eller den Widar Andersson torgför. Det är klart att han inte följer med strömmen nu heller, när Labourpartiet tagits över av något slags urban aktivistgrupp och den viktigaste frågan i brittisk politik på decennier, Brexit, inom Labour balanserar i ett slags intet mellan nya, EU-entusiastiska aktivister och gamla, EU-skeptiska vänsterradikaler av Corbynsnitt.

Frank Field har helt enkelt en fallenhet för att vara impopulär. Nu har han blivit så impopulär att hans Labourförening, efter alla dessa år, puttat ut honom. Själv har han meddelat att han inte tänker känna någon skyldighet att följa Labours inpiskare längre, på grund av partiets oförmåga att hantera sin interna antisemitism. Partiet har svarat med att mer eller mindre slänga ut honom. De betraktar honom inte längre som partimedlem.

I Brexitfrågan har Field retat sina egna genom att vara mycket tydlig: han tycker att man måste respektera folkomröstningen. Det är inte taktik för Field, utan ett moraliskt ställningstagande. Man kan inte fiffla hur som helst med frågor av den här digniteten. Och nu, när Theresa May i dag ska presentera en alternativplan för Brexit, efter att hennes framförhandlade avtal fallit, är han en av dem som avser att föreslå ett tillägg, i syfte att lösa upp knuten som förlamar den brittiska politiken.

Dödläget består just nu i korthet i att regeringen May i förra veckan fick två besked: Det finns en massiv majoritet mot regeringens Brexitpolitik, men en liten majoritet för att regeringen ska sitta kvar. Det är i praktiken två olika taktiska överväganden som är i konflikt med varandra och som gjort att parlamentet låst sig självt. Den brittiska pressen är full av spekulationer om att May, till sist, nått vägs ände. Ingen har någon riktigt bra idé om hur hon skulle kunna fortsätta.

Flera förslag, förutom Fields, kommer att dyka upp i dag. Vissa syftar till att skjuta upp Brexitdatumet, andra till att dra tillbaka utträdesansökan, ytterligare andra till att en ny folkomröstning ska hållas. Den gamla stannakampanjen jobbar intensivt för en ny omröstning. Delar av den gamla lämnakampanjen tar den saken på så stort allvar att de också börjat mobilisera.

Frank Fields förslag är mycket enklare. Han vill att parlamentsledamöterna ska tillåtas en fri omröstning, utan att inpiskare försöker hyfsa resultatet, mellan alla de olika alternativ som nu diskuteras: dra tillbaka ansökan, ny folkomröstning, en norsk lösning och allt annat ända till en hård Brexit utan avtal. Han tror förstås inte att något alternativ skulle få majoritet. Splittringen är alltför stor för det. Men det kunde ge en fingervisning om vilka faktiska möjligheter som finns att lösa det här problemet.

Sannolikheten för att Frank Fields förslag skulle gå igenom är väldigt nära noll. Det kommer helt enkelt inte att ske, för så rationell är inte politiken. Men det är ändå förlösande att då och då stöta på dessa märkliga existenser som kan leva ett helt liv inom politiken, men ändå fortsätta tänka självständigt. Hur i all världen går det till?

Field, vid det här laget 76 år gammal, planerar att ställa upp som oberoende i nästa val. Han har rätt gott hopp om att han kan ta sina väljare med sig, oavsett vad Labourpartiet hittar för ersättare. Jag önskar honom lycka till.