KD:s frälsare inte längre att lita på

Vad händer sedan? Det som sker vid mållinjen är förstås spännande, men ska man göra något mer än att jubla eller sucka är det efter tävlingen det börjar.

Av allt – senast i går SCB:s partisympatiundersökning – att döma är risken stor att Kristdemokraterna faller ur riksdagen. De har nästan alltid grenslat gärdesgården på ett obekvämt sätt, men nu är det riktigt illa. Samtidigt har tre saker hänt Moderaterna – moderata sympatisörer brukar stå till tjänst med stödrösterna – som minskar chanserna att Kristdemokraterna får hjälp från det hållet.

För det första har en ström konservativa moderatväljare blivit sverigedemokratiska väljare istället. Att de skulle stödrösta på Kristdemokraterna är osannolikt.

För det andra har moderatväljarna färskt i minne hur det kändes att sympatisera med ett förlorarparti. Det var inte kul. Sådant mobiliserar för det egna partiet, snarare än för stödröstande.

För det tredje har Moderaterna skaffat sig en partiledare som väcker sympati och gillande. Ulf Kristersson är den typen av människa som de flesta kan tänka sig ha på middag. Det har inte alltid varit sant för moderatledare. När man som sympatisör har chansen att rösta på en sådan person, vill man kanske ta den.

Så säg att partiet åker ut. Vad händer med det sedan?

Allt det talar mot Kristdemokraterna. Om det dessutom framstår som att alliansen blir mindre än de rödgröna, även om Kristdemokraterna klarar spärren, blir drivkraften att stödrösta ännu mindre.

Så säg att partiet åker ut. Vad händer med det sedan?

Det är verkligen inte lätt att säga. Å ena sidan är Kristdemokraterna ett folkrörelseparti. Det finns fortfarande ett ganska finmaskigt rotsystem på lokal nivå. Det talar för att partiet kan övervintra, gruppera om och komma tillbaka i senare val.

[caption id="attachment_474779" align="alignleft" width="150"] Lugn självklarhet.[/caption]

Å andra sidan har Kristdemokraterna de senaste åren inte bara haft svårt att förklara sin egenart, de verkar dessutom haft svårt att komma på vad de är. Den lugna självklarheten som till slut blev Alf Svenssons styrka är borta. Göran Hägglunds försök att skapa en brygga mellan gammalt och nytt var mindre framgångsrik, men ändå lättfattlig. Dagens Kristdemokrater, däremot, är helt enkelt otydliga. Ena dagen låter de som ett utspel från Fria Moderata Studentförbundet. Andra dagen som Bertil Perrolf på skivspelarbesök på ålderdomshemmet.

Det är inte bredden det är fel på. Det är bristen på helhet.

[caption id="attachment_474780" align="alignright" width="150"] Brobyggare.[/caption]

Kanske börjar den kristdemokratiska väljarbasen helt enkelt bli för liten. Eller så lider partiet av att det inte riktigt hittat fram i idépolitiken. Från det utpräglat frikyrkliga närmade sig Kristdemokraterna försiktigt den kontinentala kristdemokratiska traditionen kring sekelskiftet.

Det var intressant och fruktbart. Men nu verkar de förtöjningarna ha kapats. Kanske medvetet, kanske på grund av att personer som kunde följa idéutvecklingen i till exempel Tyskland och Frankrike inte längre finns i partitoppen.

Kanske börjar den kristdemokratiska väljarbasen helt enkelt bli för liten.

Det är synd, för Sverige skulle behöva en borgerlig röst som tar vikten av samhällsgemenskap på allvar och som kan balansera alla amerikanska och brittiska idéer, med lite kontinental socialkonservatism.

Så vad händer sedan?

Det är inte otänkbart att Kristdemokraterna inte klarar av att åka ur riksdagen. Det kan vara det sista vi ser av partiet, åtminstone på nationell nivå.