Klan utan hövding

Få minns Abigail Adams. Inte ens i USA hör man hennes namn särskilt ofta. Men det var hon som höll ordning på John Adams, den förste amerikanske vicepresidenten och den andre presidenten i ordningen. Det händer att hon räknas in som en "founding mother" bland "founding fathers".

Abigail Adams födde fem levande barn och verkar ha varit en ganska tjatig morsa. "Hennes uppfostringsmetod omfattade obevekliga och ständiga påminnelser om allt som barnen hade att tacka dygd och Adamstraditionen för", sammanfattas det på Wikipedia, som tvivelsutan stulit det från någon riktig akademiker. Och hon är den enda kvinna som både varit gift med en president och mor till en president. (Ja, olika presidenter, som tur var). John Quincy Adams, USA:s sjätte president, var hennes äldste son.

Det vill säga, Abigail Adams var ensam om den saken i 176 år, fram till 2001, då George W Bush blev president. Barbara Bush hette hennes like, som dog i veckan.

Att en 92-årig dam avlider är inte tragiskt. Men det kan vara en betydelsefull händelse. Ska man identifiera ett nav i den politiska klanen Bush, så var det Barbara. Det är ingen obetydlig roll. En klan utan centrum kan leva vidare, men har svårt att åstadkomma något. Så blev det för Kennedyklanen, sedan pappa Joe drabbades av stroke 1961 och John F Kennedy mördades 1963. Familjen Clinton har aldrig varit en klan, snarare ett duumvirat av två maktpersonligheter.

Barbara Bush hade sällsynta kvaliteter, som bara blivit än mer sällsynta. Hon tillhörde en elit, ekonomiskt, intellektuellt och i viss mån värderingsmässigt. Hon gjorde ingen hemlighet av den saken. Men hon var samtidigt rättfram och okomplicerad. Inte sällan vass. George Bush den äldre kunde ibland få kritik för att han var för mycket country club och för lite country. Barbara Bush dansade knappast two-step på Grand Ole Opry, men hennes oförmåga att förställa sig, gjorde henne omtyckt och populär. Hon hade dessutom gott omdöme.

Det hände att hon fick kritik för att hon spelade en alldeles för traditionell roll i sin familj. Det kritiken var ytlig och dum. Det var alldeles uppenbart att både hennes man och hennes söner lade stor vikt vid vad hon sade, tyckte och tänkte. Men hon hade ingen lust att komplicera politiken genom att, utan att vara vald, själv ställa sig i rampljuset.

Få kommer antagligen att minnas Barbara Bush om ett par decennier. Men hon var en av de mest centrala personerna i USA under en period på trettio, kanske fyrtio år, från att George H W Bush blev Amerikas FN-ambassadör och ordförande i det republikanska partiet i början av sjuttiotalet, till slutet av George W Bushs presidentperiod 2009.

Vi får väl se vad som händer med klanen Bush nu. Det är inte så lätt att förlora sin ledare efter 73 års äktenskap.