Klimatet förstörde romarriket, typiskt

Kyle Harper är professor vid universitetet i Oklahoma.

Aha, Rodgers och Hammerstein, tänker dem av er som är lagda åt musikalhållet. Men vi som inte är det kan berätta att Oklahoma sedan 1907 är den 46:e amerikanska delstaten, i skuggan av sin södra granne Texas och gömd någonstans i mitten av tabeller över delstater, både vad gäller yta och befolkning. Det är inte heller något fel på delstatens universitet. Det fanns där 1890, när delstaten ännu var ett indianterritorium. Det skryter med allehanda utmärkelser, forskningsprogram och erkännanden.

Kyle Harper är klassicist – bara en sådan sak på ett universitet som nyss var ett indianterritorium – och han har skrivit en ny bok om varför romarriket gick åt skogen. Det är förlaget vid universitetet i Princeton som tryckt boken och titeln är »The Fate of Rome: Climate, Disease and the End of Empire«.

Redan där anar de snabbrörliga vad saken handlar om.

Inget är så oundvikligt som att fastna i sin samtid. I stort och i smått. Man kan till exempel fundera ut ett nytt, spännande resmål. Så snart man bokat resan och börjat skryta om den, upptäcker man att alla man känner, av liknande socialt och ekonomiskt snitt, redan varit där, eller just är på väg.

Man kan få den där spännande känslan av att balansera på en brytpunkt. Ett kort ögonblick vet man att man lämnar en övertygelse och omfamnar en annan, samtidigt som båda övertygelserna framstår som begripliga och klara. Bara för att upptäcka att samma unika sak hänt ett par, tre bekanta med några veckors mellanrum.

Vi tar alla beslut i ett slags likriktande samtidsbad, som kan få allt att framstå som enkla stimuli och ännu enklare respons. I gräsliga ögonblick av klarsyn är Googles och Facebooks alla förminskande och stereotypa algoritmer om våra framtida val fullständigt sanna.

Precis så platta är vi.

Kyle Harper, så klassicist han är, har förstås skrivit en bok om att det romerska imperiet gick under på grund av klimatförändringar. Han är ingen dumskalle. Han säger inte att andra, mer vedertagna förklaringar, är fel. Han säger bara att de inte räcker ända fram. Och antyder möjligen att det här med klimatförändringar, vulkanutbrott, solfläckar och annat av samma slag, egentligen var viktigast av allt.

Och vem kan säga att Harper har fel? Han har en massa statistik. Han har samlat på sig tabeller och diagram över allt möjligt, från höjden på likhögarna efter Lucius Verus pest (en mild överdrift från min sida) till stoftmängden i atmosfären. Det enda som gör att tvivlet inte riktigt vill lägga sig är att hela idén passar vår tid så bra. Så fantastiskt bra. Så mitt i prick vid varje samhällsmedvetet middagsbord.

Jag vet inte hur man fördelar anslag på universitetet i Oklahoma. Det är väl inte alldeles omöjligt att det på sina håll i USA är ungefär som det har blivit i Sverige: man måste inkludera klimatfrågan på något sätt, om man ska få några pengar. Det betyder förstås inte att resultaten av forskningen är fel, än mindre påhittade. Men ändå känns det tryggare att luta sig mot historiker som levde i en helt annan tid än vår. De satt fast i sin tids favoritförklaringar, blinda för sina tidstypiska låsningar. Men det var i alla fall inte våra.