Kön till Vita Huset sväller

Walter Mondale har hunnit fylla 91. Den knappa hälft av amerikanerna som är födda efter 1984, då Mondale led en historiskt förödande förlust mot Ronald Reagan, känner antagligen bara igen honom i det fall att de råkade vara vakna den dagen åttiotalet avverkades på samhällskunskapen i High School. Undantaget är kanske Minnestotabor, som inte har särskilt många egna statsmän att minnas. Men nu hoppas de på en statskvinna.

Amy Klobuchar klev fram och meddelade sin kandidatur som demokratisk presidentkandidat i går. Hon är ingen duvunge. Hon sitter sin tredje mandatperiod som senator. I november förra året slog hon sin republikanske utmanare med rejäl marginal, trots att Minnesota nästan föll i Trumps händer vid presidentvalet 2016. I sin hemstat är hon en verklig storfräsare. I Washington inte riktigt lika central.

Som senator har Klobuchar ägnat mycket tid åt spridda frågor, som sällan haft särskilt stark laddning. Konsumentfrågor, kostnaden för mediciner och integriteten på nätet är några av de ämnen hon fokuserat på. I en tid då demokraterna hetsar sig själva att gå allt längre vänsterut, både i tal och i politik, ger inte sådant särskilt stort genomslag. Å andra sidan visade en genomgång för ett par år sedan att ingen annan senator lyckats få igenom så många lagar som Amy Klobuchar.

Hon är inte okänd nationellt, efter att ha hållit hög profil i utfrågningen av Brett M Kavanaugh inför hans utnämning till högsta domstolen, men kan knappast kallas kändis. Å andra sidan är det något hon delar med flera av sina medtävlare.

Till dags dato har elva kandidater anmält att de aspirerar på det demokratiska partiets presidentnominering. Sex av dessa är kvinnor. Åtminstone fyra, kanske så många som tolv, ytterligare kandidater har inte meddelat sina kandidaturer ännu eller funderar fortfarande på saken. Få av de namn som är i omlopp är stora namn nationellt. De flesta av dem kommer från öst- eller västkusten och har i större eller mindre utsträckning låtit sig fångas av den radikalisering som Demokraterna genomgått, som ett svar på Donald Trumps yttre tryck och Bernie Sanders inre tryck.

Det är här Amy Klobuchar ser sin nisch. Hon säljer in sig som den folkliga mellanvästernsenatorn, som inte hetsar upp sig i onödan och litar mer till sunt förnuft än luftiga visioner. Det finns ett amerikanskt uttryck, ”Minnesota nice”, som beskriver en rättfram, aningen naiv och enkel välvillighet. Det är Klobuchars signatur. Republikanska strateger försöker göra hennes vardagliga pragmatism till en black om foten och har döpt henne till ”Senator for Small Things”. Klobuchar själv har istället valt beskrivningen ”The Senator Next Door” — titeln på hennes memoarer, som kom redan 2015 — och hoppas att hennes sätt att bedriva politik ska tala till amerikaner, särskilt i mellanvästern, som är trötta på gapandet, skrikandet, den igenslagna staten och det ständiga twitterflödet.

Walter Mondale tycker att Amy Klobuchar är fantastisk och stöttar henne fullt ut. Men just det sätter fingret på kandidaturens svaghet. Ingen presidentkandidat hade förlorat så fullkomligt som Mondale gjorde 1984, sedan den nu helt okände Alf Landon förlorade till Franklin D Roosevelt 1936. Bara Minnesota och Washington DC röstade för Mondale och Minnesota vann han bara med några få tusen röster. I efterhand klandrades Mondale just för att vara alltför försiktig och medgörlig — helt enkelt för Minnesota nice — mot Ronald Reagan.

Amy Klobuchar har rykte om sig att vara en stentuff chef, så kanske är hon av helt annat virke än sin 91-årige beundrare. Men att demokraterna skulle välja en kandidat som vill sänka tonläget, just som partiet fått en allt mer högljudd radikal falang, är osannolikt. Det ligger snarare i korten att demokraterna väljer en radikal kandidat som tillfredsställer lusten att ge president Trump fingret, till priset av att förlora valet.