Kommission för vad?

Kommissioner är kavlar, men förväntas fungera som schweiziska arméknivar. Allt de kan göra är att samla in råmaterial och rådbråka det till en i bästa fall sammanhängande massa med klara konturer. Det är oundvikligt att många i den stora och brokiga grupp personer och institutioner som har sina sinsemellan oförenliga förhoppningar på varje kommission, blir besvikna.

Coronakommissionen under juristen Mats Melin har inte bättre förutsättningar än andra kommissioner. Oppositionen vill i första hand ha den för att hitta skjutlägen mot regeringen inför kommande val. Regeringen vill antagligen inte ha den alls och försökte till att börja med se till att den rapporterade på andra sidan valet. När det inte gick provflög man tanken på att göra kommissionen politisk — det är en rörande självinsikt bland skickliga politiker att politiska kommissioner har mindre trovärdighet och kraft än icke-politiska kommissioner — men det gick inte heller. Nu blir det istället en kommission som ska ägna sig åt det mesta: regeringen, äldreomsorgen, regionerna, kommunerna, myndigheterna, EU, grannländer, internationella organ, krishantering, kommunikation.

Det finns goda argument för det. Det finns också goda chanser för att det gör ansvarsutkrävandet mindre tydligt.

Svenska kommissioner — Kejnekommissionen, Ubåtsskyddskommissionen, Palmekommissionen, Granskningskommissionen, Estoniakommissionen (internationell, men bitvis mycket svensk), Katastrofkommissionen efter tsunamin  — har pendlat mellan att böja sig dubbla för att slippa dra slutsatser och att våga sig på en och annan slutsats, varav en del senare visat sig vara felaktiga. Det förra, det vill säga att anstränga sig för att slippa peka finger eller vara alltför tydlig, hör närmast till vår nationalkaraktär.

Det är viktigt att vi får reda på varför coronaviruset spreds så katastrofalt på äldreboenden, huruvida den svenska strategin var välmotiverad eller ej och mycket annat, men man bör inte vänta sig att just den här kommissionen kommer att bryta alla mönster.

Om man ändå vill skicka med något, det vill säga plocka fram sitt eget favoritverktyg ur armékniven, är det en uppmaning till Sveriges statsvetare att ligga på med sina förväntningar.

I teorin skulle en kommission av det här slaget kunna bli mycket intressant och verkligt viktig. Det skulle ske om den förmådde lyfta blicken och ägna sig åt frågor som tangerar det konstitutionella, snarare än att förlora sig i vem som beställde icke-CE-märkta munskydd vid vilket tillfälle. För det coronakrisen visat är att den svenska statsapparaten inte alls är ett under av välordnad effektivitet.

• Är det rimligt att organisera sjukvården på ett sätt som gör att ansvaret flyter mellan stat och regioner?
• Har myndigheter blivit samlingskärl för så många olika uppgifter att de verkligt viktiga uppgifterna är eftersatta?
• Fungerar den svenska tjänstemannatraditionen på det sätt vi brukade yvas åt, eller har den politiserats, marknadiserats och försvagats?
• Har staten hävdat sin roll som kontrollant och garant för kvaliteten inom vården, eller har den rollen slarvats bort?
• Har stat och myndigheter urholkat vår beredskap? I så fall varför? Har fackdepartement blivit för svaga i förhållande till finansdepartementet, eller har en allmän svaghet för modeidéer som hör hemma i näringslivet drabbat hela politiken?

Det är några frågor som en kommission skulle kunna sprida visst ljus över. Det vore mer intressant än att konstatera att Stefan Löfven sagt en del konstigheter.

För att frågor av det slaget ska hamna i fokus krävs att rätt statsvetare uttrycker sina förhoppningar på kommissionen och fortsätter att göra det lika högt och lika ihålligt som partipolitiska taktiker kommer att göra. Det handlar inte minst om att försöka få Sveriges journalister att intressera sig för något annat än det politiska spelet kring kommissionen. Om ingen ständigt påpekar vad en kommission av det här slaget kan vara till för, förutom som ett tillhygge inför nästa val, kommer den antagligen inte att bli mycket annat än ett tillhygge inför nästa val. Oavsett vad kommissionsordföranden tänker sig.