Kronvrak
Om ni inte hunnit se andra säsongen av The Crown på Netflix än, kanske ni ska läsa något annat. Men antagligen är ni redan färdiga. Och besvikna, kanske? Eller åtminstone en aning otillfredsställda?
Det roliga med The Crowns första säsong var att manusförfattarna uppenbarligen begrep monarkin. Både dess styrkor och svagheter, men också de små egenheterna. Framförallt begrep de att undvika de mest löjliga stereotyperna och ängsliga brasklapparna. Säsong två börjar som ett ganska bra relationsdrama, men när historien kommer så långt som till John F:s och Jackie Kennedys besök i Storbritannien 1961, har den tappat greppet.
Premiärminister Harold Macmillan, i Anton Lessers skepnad, saknar originalets smygande rondör. Han ser ut som en vinthund med antydan till en bards yviga man. Och Lesser har den otacksamma uppgiften att förklara olika praktikaliteter för tittarna – Vem är Brezjnev? Vilka kliver in om amerikanerna kliver ut ur Ghana – genom att förklara dem för drottningen. Hon, som varje dag, utom juldagen och påskdagen, får sina kungligt röda lådor från regeringen, fyllda med dokument om riket och världen. Och som är känd för att alltid läsa dem noga. Så pass noga att det varit till besvär för flera av hennes många premiärministrar.
Inte vet jag vad som hänt, men kanske har författarna tröttnat. Eller så har de fått krav på sig att bredda publiken. Eller så ser de hela säsongen som ett förspel till nästa stora drama – det som tjugo år senare började med att Charles gifte sig med Diana. Den ingående beskrivningen av den unge Charles som ett blygt mobboffer pekar åt det hållet. Och Jackie Kennedy framstår mest som en proto-Diana. Någon man kan dra fram som ett minne i en senare säsong, när drottningen måste hantera Dianas självgenererade kändisskap.
De lyckas inte ens göra Profumoaffären särskilt underhållande. John Profumo används nästan inte alls som rollfigur, trots att han faktiskt var en riktigt udda person.
Lady Dorothy Macmillan, stackars Harolds fru, ges åtminstone lite krut och en rejäl dos elakhet, som antagligen närmar sig originalet. Men inte görs särskilt mycket av det heller. Lady Dorothys far var Victor Cavendish, den nionde hertigen av Devonshire. Mycket finare än så blir det inte. Han var själv generalguvernör av Kanada och gifte bort ett annat av sina barn med Adele Astaire, Freds syster. Hans sonson, senare den elfte hertigen av Devonshire, satt i sin ingifte farbror Macmillans regering och gifte sig med den yngsta av Mitfordsystrarna.
Att Lady Dorothy i många år – närmare 30 – hade ett parallellförhållande med den konservative politikern Bob Boothby framgår av The Crown, men bara som ett faktum. Med tanke på att Boothby, som i ett ögonblick också var gift med Lady Dorothys kusin, var öppet bisexuell och levde ett rätt okonventionellt liv, är det rena slöseriet. Boothby ska ha varit far till åtminstone tre barn, födda i andra äktenskap. När han en gång förlovade sig med en amerikansk arvtagerska jagade Lady Dorothy efter honom, från släktgodset Chatsworth till Paris och vidare till Lissabon. Om detta visste allmänheten ingenting, för pressen fungerade på ett annat sätt och ingen fanns på Facebook. I snävare kretsar visste däremot »alla« vad som pågick. Utom Macmillan själv, som lär ha svimmat i en tågkupé när han först fick höra det. Ett par decennier in i förhållandet blev det ett slags vardaglig trekant. Och det är väl mest det vi får se i The Crown.
Det är lite som att titta på en redan avskjuten fyrverkerilåda.
Läs mer krönikor av Johan Hakelius:
