Kryphål kan göra Boris Johnson till fransk president

”Les rosbifs” har inte direkt gjort sig mer populära i fransk elit genom Brexit. Visserligen reagerade en del franska höjdare ungefär som studenterna från Uppsala när lundastudenterna gjorde en resa till landskapsgränsen, i syfte att spetta loss Skåne från Sverige: uppsalastudenterna ställde sig på den svenska sidan gränsen, tog fram spetten och hjälpte till. Men allt besvär och allt gnäll! Denna olidliga skepsis och dessa långdragna förhandlingar!

Nej, engelsmännen har inte stärkt sina aktier i Europas malligaste societet.

Men fransmännens förhållande till engelsmän har aldrig varit enkelt. Eleganta franska herrar har till exempel i mer än 100 år klätt sig i le style anglais: rutig tweed, manchester, kritstreck och brogueskor med en liten gallisk twist. Från 1886 fram till för knappt tio år sedan var Old England, på 12 Boulevard des Capucines, den självklara butiken för parisare med smak. Och i bredare franska folklager är engelsmän inte nödvändigtvis illa sedda.

Det är inte utan viss skadeglädje som brittiska The Spectator återger en färsk opinionsmätning från det franska nyhetsmagasinet Le Point som visar att Boris Johnson är betydligt populärare bland fransmännen än deras egen president, Emmanuel Macron. En majoritet av fransmännen är positivt inställda till Johnson. Inte nog med det, han är populär över hela den politiska skalan. Bland anhängare till Le Pens Nationella samling är 60 procent positiva till Johnson, bland anhängare till borgerliga Republikanerna 59 procent och bland anhängare till det vänsterpopulistiska La France Insoumise, det okuvade Frankrike, är 55 procent positiva till Johnson. Det är främst i Parisregionen och bland fransmän med högre examen som Boris Johnson inte väcker varmare känslor.

Det här är pikant, eftersom det är presidentval nästa år och Marine Le Pen sedan ungefär ett år tillbaka ligger strax ovanför Macron i opinionsmätningarna. I vanliga fall skulle Macron kunna räkna med att Le Pen förlorar sin ledning, när valet till sist bara står mellan honom och henne, men det kan han inte längre. Le Pen har blivit rumsren i bredare franska kretsar, samtidigt som Macrons självbelåtna soloåkningar retar allt fler.

Det öppnar förstås för en intressant tanke.

Den franska presidenten måste vara över 23 år, kunna styrka sin kandidatur genom att samla minst 500 underskrifter av folkvalda franska medborgare och själv vara fransk medborgare. Det första kravet är inget problem för Johnson, det andra borde han klara relativt lätt och det tredje är inte omöjligt att uppfylla.

Johnson har de språkkunskaper ett medborgarskap kräver, men han kommer inte att innan presidentvalet nästa år hinna bo på franskt territorium i de fem år som vanligen krävs för att kvalificera sig till medborgarskap. Å andra sidan finns några kryphål. Ett är om man tjänstgjort i Främlingslegionen. Men det har Johnson, såvitt det är känt, inte gjort. Ett annat är flyktingstatus, men Boris Johnson är populär även i sitt hemland, så det blir svårt att dra nytta av. Ett tredje är att den sökande gjort ”exceptionella insatser” för Frankrike. Det är förstås här möjligheten finns.

Den franska eliten skulle förstås ogärna erkänna att Boris Johnson förtjänar den äran, men frågan är om de tycker värre om honom än om Marine Le Pen. Om det nu är så att den kandidat som har störst chans att besegra Le Pen nästa år inte är Macron, utan Boris Johnson, vore det oklokt att ta onödiga risker.

Fram till 1800 ansåg sig den brittiska monarken också ha rätt till den franska kronan. Då ströks kravet och det kungliga vapnet rensades från den heraldiska lilja som symboliserade Frankrike. Vore det inte en historiens ironi om det nu, drygt 200 år senare, uppstår en ny personalunion mellan Storbritannien och Frankrike, om än på lite lägre nivå i den brittiska änden? Och dessutom, skulle inte Johnson få precis det han önskat sig hela tiden: att både vara med och inte vara med i EU?

Monsieur le Président Johnson.

Ju mer man vänder på saken, desto mer ofrånkomlig verkar den vara.