Kungens sufflör

Man ska inte överdriva. "Alla" har antagligen inte en stark uppfattning om Katarina Frostenson. Men å andra sidan är det nog ganska säkert att det var mycket länge sedan en experimentell lyriker på samma sätt kunde bli en vattendelare vid svenska köksbord.

När var senast en litteraturteoretiker som Horace på förnamnsavstånd med svenska folket?

Svenska Akademien har aldrig tidigare haft en ständig sekreterare som blivit omtalad i kvällspressen, både för sina aftonklänningar och sin kalla professionalism.

Och fan vet om det inte är så att till och med Kjell Espmark fått anhängare och fiender i folkdjupet.

Mitt i det Sid Viciousartade förstörelsearbetet av Svenska akademien har något annat blivit tydligt: folk bryr sig. Även vi som inte riskerar att få ta del av de 25 till 30 miljoner kronor som ledamöterna låter regna över dem som bedöms värdiga, skulle gärna se att det fanns en akademi i morgon också.

Varför?

Tja, därför att den funnits rätt länge. Därför att svenska språket kan vara bra att kunna. Därför att det kan vara värt att ta vara på de få antydningar om hierarki och kvalitet som finns kvar. Därför att en kultur utan minne är en tonåring som aldrig blir äldre.

Utsikterna är inget vidare. Att Horace Engdahl ägnade gårdagen åt att bränna broar i Expressen tror jag, tyvärr, inte alls var resultatet av känslostormar och impulsivitet. Jag tror att det tvärtom var ett mycket välkalkylerat och högst medvetet inlägg i syfte att höja insatserna till ett maximum. Texten säger i så fall en hel del om författaren. Engdahl klarade av tre saker i det rätt korta aktstycket:

1. att oåterkalleligt underkänna den nuvarande ständige sekreteraren.

2. att tydliggöra att akademien egentligen tillhör honom och hans vänner.

3. att, ytterst svagt maskerat, berätta för kungen vad han bör göra och varna honom för att göra något annat.

Det är svårt att backa när man offentligt visat att man anser sig kallad att sufflera kungen.

Att det är Kjell Espmark som kallas ut för att kommentera Horace inlägg är ingen slump. På andra sidan konflikten är det Espmark som beskrivs som den onde marionettmästaren. Den som rycker i trådarna för att riva akademien i bitar.

Jag vet lika lite som någon annan var det här slutar. Och jag förstår lika lite som någon annan vad som faktiskt rör sig i huvudet på ledamöterna. Kanske är det bara poesin som kan ge något slags emotionell, om än ej rationell, förståelse. För att citera fru Frostenson, för nog vore det kul om någon brydde sig om hennes poesi också:

Jag är otillräcklig

det får räcka

det är mer än nog att vara

det är alldeles tillräckligt att bara fortsätta

ändå ändå