Lägg ned den fantasilösa könspsykosen
Vad är det för dumheter som får kvinnor och män att undvika varandra? Inte är det "naturen" i alla fall.
Det tog ett par minuter. Fredagskväll, en Stockholmsrestaurang och något är udda, men vad? Det skulle förstås bara kunna vara att jag sitter där. När man väl blivit landsortsbo återfår storstaden ganska snart en del av sin magi. Men det är något mer. Jag låter blicken gå från bord till bord och plötsligt ser jag det.
Testosteronbrist.
Vid bordet bredvid sitter fyra kvinnor — ”tjejer”, antagligen — och talar i munnen på varandra. Bordet bortom det fem tjejer. På andra sidan fyra tjejer och en äldre man, som ser inkvoterad ut. Bortom det bordet ett annat tjejgäng.
Vi går till en annan restaurang på lördagen. Samma sak där. Lite annan ålder, kanske aningen mindre volym i det blonda rufset, men enkönat. Överallt tjejgäng. I par, i trojkor, i grupp. Det är något overkligt över upplevelsen. Som om landstinget — jaja, ”regionen”, då — gått ut någon ukas om könsapartheid, som vi missat där ute i spenaten.
Vad gör alla dessa tjejers killar, undrar man? Ser på fotboll? Tvättar bilen? Bygger tryckimpregnerad trall? Det verkar osannolikt att tjejerna alla är ensamstående eller lesbiska, och även om så vore är det väl inte något hinder för att gå på restaurang med vänner av motsatt kön?
Kanske sitter killarna hemma och gör dokumentärer om mansrollen. Det går en sådan på Sveriges Radio, läser jag i Expressen. I ”Manskvällen” träffas fyra män för att ”dela känslor, kramas och djupandas”. Det konstigaste med det, om ni frågar mig, är inte kramarna och djupandningen, inte ens referensen till ”tantrisk bdsm”, utan enkönigheten.
Nej, herrklubbar är ingen nyhet, men det här tar den från början rätt trista idén till nya nivåer. Varför är det så viktigt att utesluta halva mänskligheten, om man ska tala allvar?
Och så har vi förstås incelmännen, som just nu lotsats in på stora scenen. Psykiatrikern Stefan Krakowski har skrivit en omtalad bok, ”Incel. Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris”, om fenomenet. Här i Fokus skrev Chang Frick en rörande artikel om en sådan man. Kanske kom något slags hopp i den nyhet som cirkulerade i helgen: allt fler kvinnor ”gifter ned sig” under sin egen sociala status.
Hur det än är med det: det finns inget som helst naturligt i det här, om nu någon biologist skulle komma dragande med den gamla historien. Visst, Mars och Venus och allt det där, men det är tvärtom något påtagligt tillkämpat i hela denna fixering vid kön, som nu verkar driva fram en självvald könsapartheid. Det är inget självklart med tjejgäng och mansgrupper, inget äkta i att umgås i könssegregerade sällskap, inget genuint i att bygga sin identitet på sin kromosomuppsättning.
Män och kvinnor är olika. Men vet ni vad? Kvinnor och kvinnor är också olika. Och män och män. Och en del män är mer lika vissa kvinnor än andra män. Och vice versa. Och förresten, varför skulle det vara så vansinnigt viktigt att vara ”lika”? Är det inte mer intressant att tala med någon som inte är ”lika”?
Hela den här könspsykosen framstår som fabricerad, fantasilös och feg. Kan vi inte bara lägga ned den?
