Landshövding i Bryssel

Jaha, det blev Ylva Johansson.

Eftersnacket till utnämningen av Ylva Johansson till ny EU-kommissionär saknar engagemang. Någon tycker att det vore bättre om Isabella Lövin fått jobbet, eftersom Sverige borde prioritera miljö. Andra att Ann Linde borde ha fått det, eftersom det är viktigare än någonsin att försvara frihandeln. Men det går knappast att kalla det för en laddad debatt. Inte ens en debatt. Det påminner mer om den sortens efterdiskussioner som sker i varje bransch och på varje arbetsplats, när ett chefsjobb tillsatts.

Det här är mest en fråga för den politiska klassens karriäranalytiker.

Ett skäl är att det kan betyda väldigt olika saker att vara EU-kommissionär. Får man hand om rätt ämnesområde — det vill säga ett område där det samlade EU har något slags enighet och riktning — kan det innebära betydande makt. Vi har sett en del av det med Cecilia Malmström som handelskommissionär. Får man ansvaret för ett ämnesområde där oenighet råder och de verkliga besluten sker på nationell nivå, kan kommissionären bli en maktlös galjonsfigur.

Kommissionärsrollen är dessutom starkt beroende av vad den enskilde innehavaren gör av den, alldeles oavsett ämnesområde. Till det kommer att det i praktiken skett och sker en maktförskjutning inom EU till förmån för de enskilda medlemsländerna. Även om EU-parlamentet fått ökad formell makt har ministerrådets ställning blivit viktigare på bekostnad av såväl parlament som kommission. Det beror helt enkelt på politiska realiteter: när det finns konfliktfrågor, som den om migration, vore det politiskt självmord av EU att försöka tvinga medlemsländer till en viss politik, i strid med vad de nationella parlamenten förespråkar och har blivit valda på.

Sammantaget innebär det här att kommissionärsrollen blivit lite grand av en landshövdingepost, förlagd till Bryssel. En belöning för lång och trogen tjänst, vars betydelse är helt beroende av två saker: om den utnämnda har lust att uträtta något och på omständigheter utanför kommissionärens egen kontroll.

Det är därför Ylva Johanssons utnämning inte skapar större debatt. Det är därför det som sägs om utnämningen låter som eftersnack på kontoret, när en mellanchef fått kliva upp ett snäpp.

Den kommentar som är mest intressant att läsa i samband med Ylva Johanssons utnämning är därför, märkligt nog, en kommentar som inte alls handlar om kommissionärsposten och som publicerades några dagar före utnämningen.

Gunnar Wetterberg skrev i Expressen i söndags om partiväsendets vikt och kris. Han konstaterar att partierna överlag förlorat allt mer förankring, även om Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna ökat sitt medlemsantal i polariseringens efterföljd. Han konstaterar också att partiernas enda reaktion på detta är att de gjort sig ekonomiskt oberoende av hur många medlemmar de har. Följden är rika partier utan egen ryggrad, som i längden urholkar det demokratiska systemet.

Annorlunda uttryckt: partierna har allt mer blivit karriärstegar för politiska specialister och allt mindre rotverk för demokratin.

Det är i den traditionen man ska förstå utnämningen av Ylva Johansson.