Läs tyska!
Läs tyska! Det rådet ger en av mina kamrater alla unga, oavsett om de bett om det eller ej.
Det borde vara möjligt att rita en kurva över tyskan och det tyskas ställning i Sverige. Man kunde kanske basera den på hur många svenska avhandlingar som skrivs på tyska, hur många spaltcentimeter om Tyskland som finns i tidningen, hur många referenser som görs till tyska tidningar, hur många tyska schlagers som slår i Sverige och hur många svenska schlagersångare som får en tysk karriär.
Det är möjligt att det redan gjorts. Något säger mig att kurvan i så fall dyker rätt brant i början av 1943, ungefär då slaget vid Stalingrad avgörs.
Min kamrat är inte så fasligt originell, för nästan lika brant måste kurvan vika uppåt i slutet av juni 2016. Bara dagar, kanske till och med timmar, efter brexitomröstningen var det som om svenskarna kom på att de egentligen är germaner. Hunner, inte bulldoggar. Och sedan kom den 8 november, USA fick en ny president och det teutoniska stal ytterligare ett stick från det anglosaxiska.
Plötsligt talar alla om Thomas Mann, om Stefan Zweig och Hans Fallada.
Inte ens den tvålfagre Emmanuel Macrons förbluffande kapning av den franska politiken har kunnat rubba Sveriges pågående återanslutning till det tyska. EU-klacken försöker vara entusiastisk, men det är något främmande fransk över honom och är Macron inte dessutom sååå 1997? En Blair 20 år för sent. Nej, Angela Merkel är mycket mer i svensk smak. Och om ett par veckor vinner Mutti igen.
Det här är antagligen bra för oss. Efter drygt femtio år av att låtsas vara amerikaner, utan att ens begripa amerikanerna – än mindre engelsmännen – kanske vi äntligen är på väg att förstå något om oss själva. Kanske kan vi återknyta till historia och kultur och sluta låtsas att vi är något annat än det vi är.
En brasklapp bara: alla är så upptagna med att tala om att Storbritannien och USA av egen kraft kastat sig in i existentiella kriser, att ingen har tid att notera att EU är minst lika illa däran. Läser man tidningen får man intrycket att det är enskilda länder som är EU:s problem – Storbritannien, Polen, Ungern, Grekland – men hur många enskilda länder kan vara ett problem, innan problemet är EU:s?
I själva verket har EU just nu ingen aning om vart unionen är på väg, eller ens var den är, eller är till för. Macrons EU-drömmar är bara gallisk gloire. Förgyllda såpbubblor. Det enda vi kan vara säkra på är att Tyskland ligger kvar. Vilket tar oss tillbaka till början:
Läs tyska!
