Ledare för vad?

Ena dagen får man se Donald Trump trava runt i Nordkorea med Kim Jong-Un. Nästa dag äter Ebba Busch Thor lunch med Jimmie Åkesson.

Upphetsningen var ungefär på samma nivå i båda fallen, åtminstone bland partikoryféer och journalister.

En gräns har överträtts. Ett tabu brutet. Historia.

En aningen mer prosaisk synpunkt är att Ebba Busch Thor var rätt taskig mot Nyamko Sabuni.

Hon har inte varit partiledare för Liberalerna i en vecka. Partiet kokar fortfarande av en blandning av förhoppningar och onda aningar, som får sin hetta just av Sverigedemokraternas blotta existens. Sabuni måste röra sig på lätta fötter. Och då tjongar Ebba i med en riktigt fräck direktträff. Lagom till det stora talet i Almedalen landar hela frågan om förhållandet till Sverigedemokraterna i Sabunis knä.

Tack för den, Ebba.

Nyamko Sabuni leder ett parti som sedan några dagar har en ledare av helt annat slag än det haft på länge. Men det är trots det samma parti. Det är ett parti med en riksdagsgrupp som är splittrad. Med en splittring mellan partiets topp och dess starka män och kvinnor ute i landet. Det är ett parti där vissa egentligen vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Där en försvarlig del kunde tänka sig att äta lunch med Jimmie Åkesson, men där en lika försvarlig del anser att även en kopp kaffe med Åkesson är att ”släppa in nazisterna via kattluckan”.

Det senare är ett citat från en skrikövning i riksdagsgruppen.

Hur ska hon få detta att fungera?

Ja, säg det.

Det går inte att ta miste på Nyamko Sabunis entusiasm och lust till sitt uppdrag, men det finns något närmast heroiskt över det. Och all heroism förutsätter en betydande risk för tragedi.

Nyamko Sabunis styrka är att hon uppfattas som autentisk. Det är därför det inte är någon katastrof för henne att hon ibland varit otydlig, dubbel eller lite slarvig i sina formuleringar. Det gör henne bara mer verklig och därför, paradoxalt nog, mer trovärdig i mångas ögon.

Hon har en stor fördel i det att hon väcker starka känslor — till stor del positiva — långt utanför Liberalernas egna kretsar. Men en del av det är också att hon har en polariserande kraft. Det kan bli ett besvär.

Hon är en uppstickare i sitt eget parti. Rätt hanterat kan det också vara en fördel, men det är också en möjlig belastning, särskilt som hon inte sitter i riksdagen.

De sakfrågor som hon redan är känd för — migration och integration — är kontroversiella inom Liberalerna och har nu gjorts till huvudnummer även av Moderaterna och till viss del Kristdemokraterna. Hon kommer att behöva bredda sitt register, för att ta sig förbi konkurrensen och för att utveckla sin egen framtoning.

Och så är det Sverigedemokraterna och regeringssamarbetet. Hon kommer inte undan de frågorna och de visar inga tecken på att bli mindre laddade inom partiet.

I regeringssamarbetet sägs det nu att Liberalerna, till skillnad från Centern, vill få representanter på departementen. Liberalerna har ont om resurser och kan inte, likt Centern, bygga upp en skuggorganisation som driver samarbetet. Partiet riskerar att hamna i permanent skugga av Centern i relationen till regeringen.

Det är i den meningen vettigt att på det sättet fördjupa samarbetet. Socialdemokraterna lät inte ha något emot det — de är angelägna att få bättre grepp över Liberalerna, nu när de valt en ledare som egentligen föredrar Ulf Kristersson. Men det är också att binda sig hårdare vid samarbetet med Socialdemokraterna. Möjligen kan man se krav på att få representanter på departementen som ett sätt att syna korten med regeringen. Att bädda för en väg ut ur samarbetet, när tiden är rätt. Men i grund och botten handlar det nog mest om bristande resurser. Liberalerna behöver ta alla resurser de kan komma åt, om de ska hämta sig från sin svacka.

Oavsett vad hon säger kommer Nyamko Sabuni egentligen bara att behandla en fråga i kvällens tal: ska Liberalerna överleva?

Hennes första utmaning är att få partiets egna aktiva att svara ja.