Ledarlös supermakt

Johan Anderberg skrev om saken här i Fokus för ganska exakt tre år sedan: om hoppet att USA skulle bli ett varmare, mer inkluderande och mindre polariserat land med Barack Obama som president. Och om hur det blev precis tvärtom. USA klarade av att välja en svart president, men har mycket svårare att leva med att ha haft en svart president. I den mån rasmotsättningar hade börjat klinga av, kom de tillbaka med full kraft.

President Trumps senaste tirader är fortsättningen på den berättelsen. De är inga misstag eller förflugna ord. De är viktiga verktyg i kampanjen att bli återvald. Svenska kommentatorer som skriver sådant som att Trump ”är rädd för” de fyra radikala, kvinnliga kongressdemokrater som han attackerar, missförstår hela situationen. Donald Trump är antagligen överlycklig att de finns. De är precis den sorts fiender han behöver för att säkra sitt omval. Han kan skylla dem för att vara ”oamerikanska” därför att de ligger så långt till vänster att termen blir begriplig för många amerikaner, även bland demokratiska sympatisörer.

Det är ett osmakligt spektakel, men det fungerar med all sannolikhet precis som Trump vill. Han är ett steg närmare omval.

Men det vi ser nu är samtidigt en bekräftelse på att USA, oavsett vem som blir president, i praktiken är ett ledarlöst land. Det finns en formell ledare, men ingen som faktiskt representerar landet. Alla presidenter har sina anhängare och motståndare. När så krävs måste de ta kontroversiella beslut och frondera mot väljargrupper. Men Donald Trump har gjort en poäng av att inte ens försöka vara hela USA:s president. Han försöker inte ens. Tvärtom spelar han på och underblåser de motsättningar som finns. Det är som att se en hantverkare som visserligen lyckas konstruera ungefär det han föresatt sig att göra, men som förstör verktygen i processen.

Medborgarandan bland USA:s folkvalda på nationell nivå var redan stukad när Trump tillträdde, men han har i stort sett raderat den helt. Det republikanska partiet är inte längre en självständig kraft, utan en samling nervösa opportunister. Den strategi Trump använder sig av får antagligen honom vald två perioder, men till priset av att han leder republikanerna in i en återvändsgränd. Andelen vita väljare sjunker. Ett parti som i praktiken gör ras till sin grundläggande idé kan till slut inte erövra makten på demokratiskt vis.

Samtidigt har demokraterna visat sig oförmögna att visa en annan väg. Chocken av att Donald Trump blev president fick partiet att hamna i spinn. De många som var missnöjda med att Hillary Clinton lagt beslag på partiets nominering, tog det som en frisedel att slita partiet åt vänster. Det enorma startfältet av potentiella presidentkandidater speglar demokraternas splittring. De som får mest uppmärksamhet är radikaler av det slag som de fyra kongressledamöter Trump attackerar. De är lika polariserande som Trump, med den skillnad att de har en mindre grupp anhängare än han kan räkna med. De kan inte producera några ledare med bredare bas. De försöker inte ens. De som skulle kunna vara bredare representanter för demokraterna möts mest med förakt av sina radikala partikamrater.

Det är inte bara så att det saknas någon som skulle kunna bli ledare för hela USA, det saknas förutsättningar för att en sådan ledare ska kunna uppstå. Den amerikanska politiska infrastrukturen har gått sönder. Det kommer att ta tid att laga den, om det går att göra.