Ledsen bögar, men där rök er status
Den amerikanska nyfilmatiseringen av En man som heter Ove visar att bögar inte längre duger som behjärtansvärd minoritet.
Toppbild: TT
Ove har blivit Otto och lite snyggare, iranskan Parvaneh har blivit mexikanskan Marisol och lite charmigare, grannarna oförvitligt kvoterade i regnbågens alla färger, men den verkliga tidsmarkören är en annan.
Tom Hanks kärlek till En man som heter Ove är en riktig panghistoria. Vad ska man annars kalla det när ett gäng svenskar söker lyckan i Hollywood, men knappt hinner landa innan Tom Hanks ringer upp? Det är dyrt att göra långfilm och Hollywood gör sitt bästa för att slippa. Det brukar sägas att de filmer som blir gjorda är sådana som de stora bolagen inte kan undgå att göra, av något skäl. Ett sådant är om en riktig storstjärna bestämmer sig för att backa upp ett projekt. Då är det bara att sucka, lägga spelmarkerna på bordet, snurra rouletthjulet och hålla tummarna. Och så fick vi A man called Otto.
Det blev rätt bra. Kritiken har varit lite ogin. Två prickar i Svenskan. Clint Eastwood borde ha spelat huvudrollen för att ge den lite fräs, tyckte Karoline Eriksson. En tvåa i DN också. För lite samhällskritik, tyckte Kerstin Gezelius. Lisa Bergström på Kulturnytt i P1 blev oväntat rörd och gav tre P1-bollar (jo, det är tydligen deras måttstock). Jens Peterson i Aftonbladet gav tre plus: ”rörd, men inte skakad”. Expressens Maria Brander toppade med fyra getingar, fast rätt motvilligt.
Problemet är väl att det är en gammaldags film. Sentimental, småputtrig och våtögd, med ett milt leende i anletet. Men om man bara accepterar genren är det gott hantverk. Bättre än sin svenska förlaga i små detaljer. Och nog finns det ändå en och annan samhällspolitisk markör i marängsvissen.
Den mest intressanta är att den stackars utsatta unga … ja, låt oss säga personen … i handlingen bytt offerroll. I originalet har vi att göra med vad Ove kallar en "bögperson", med ursprung i Mellanöstern. I den nya versionen är det i stället transpersonen Malcolm. Transpersonen Malcolm spelas av transpersonen Mack Bayda. Det har blivit kontroversiellt i Hollywood att låta skådespelare som inte är transpersoner, spela transpersoner. Sådant kan leda till ilskna kampanjer på sociala medier. Identitetspolitiken har gjort skådespeleri problematiskt: att låtsas vara medlem av en utsatt grupp utan att faktiskt vara det, räknas som respektlös appropriering.
Alla justeringar av det här originalmanuset görs förstås av goda skäl. Det kan vara att historien helt enkelt blir bättre berättad, som när en turslant skrivs in. Det kan vara en anpassning till ett annat samhällssystem, som när det läggs ett par minuter på att berätta om hur Otto testamenterar sina pengar för att Marisols barn ska få en utbildning. Och så kan det vara en anpassning till tidens politiska krav och förändrade statushierarkier.
Det långa talets korta mening är detta: A man called Otto markerar slutet på bögarnas kulturella ställning som behjärtansvärd, förtryckt minoritet. De skrivs ut ur manus, eftersom de inte längre fyller sin funktion. Bögar är numera som alla andra. Eller, möjligen, de förtrycktas överklass. Det duger inte. Den behjärtansvärda minoriteten är nu i stället transpersoner.
Det är väl sådant man kallar utveckling.
Läs även: Från gyllene bur till guldkalv
