Hakelius: När till och med partiets vänner förutspår dess död
Toppbild: TT
Det finns nog ingen lektor fyra procent.
På den tiden Vänsterpartiet fortfarande hade ett K, balanserade kring strecket och Socialdemokraterna hade råd att dela med sig av sina väljare, fanns Kamrat fyra procent. När Kristdemokraternas tillvaro var osäker levererade Moderaterna Broder fyra procent. Göran Persson försökte inskärpa lite tacksamhet i Miljöpartiet efter valet 2002, genom att påstå att Mulle fyra procent — stödröstande Socialdemokrater — hade räddat kvar de gröna i riksdagen.
Men hur ska det gå för Liberalerna?
Det är mer än ett år sedan Liberalerna låg på fyra procent i opinionsmätningarna. Det senaste snittet av mätningar hamnar på 3,1. Man kan skylla allt på Nyamko Sabuni, men trendlinjen har varit obruten i femton år, även om dagsnoteringarna har hoppat en del. Det är 18 år sedan Lars Leijonborgs Folkparti gjorde ett rekordval.
Folkpartiet hade den egenheten att det var de svenska väljarnas favorit som andrahandsparti. Om svenskar av någon anledning inte kunde rösta på sitt förstahandsval var det parti som de flesta kunde tänka sig istället just Folkpartiet. Folkpartiet var också ett slags luftsluss mellan åsikter. Väljare på väg att byta politisk fot kunde mellanlanda i Folkpartiet för att tryckutjämna innan de tog språnget.
Det problematiska med det där var att det inte byggde på att Folkpartiet lockade väljare, utan att det var särskilt skickligt på att inte stöta bort väljare. Det är skillnad på att gilla något och att inte tycka illa om det. Det problematiska i den nya tid då Folkpartiet heter Liberalerna och egentligen är två skilda partier i fejd med varandra, är att Liberalerna inte ens kunnat bevara den rollen. Liberalerna lockar allt färre väljare, samtidigt som det lyckats stöta bort allt fler.
Hakelius: V vill fortsätta växa – partiet måste bara byta ut väljarna först
Det finns flera skäl, men ett viktigt är att Liberalerna spelat bort sin borgerliga trovärdighet. Det är inte särskilt konstigt att Liberalerna, som mittenparti, spelar åt båda politiska håll. Det är så ett litet parti får förhandlingskraft. Men det blir ett problem när liberala sympatisörer inte är lika fördomsfria i valet mellan blocken, som partiledningen. Det dränerande utflödet från Liberalerna som verkar ha placerat partiet permanent under riksdagsspärren beror med all sannolikhet i huvudsak på Januariavtalet, inte på Nyamko Sabuni. Sabunis skuld består i att hon inte har förmågan att vända utvecklingen. Men den beror i sin tur inte bara på bristande ledarskap, utan på den antagligen korrekta analysen att varje försök att haka av kvarnstenen som Liberalerna hängt runt egen hals, skulle spräcka partiet.
Valet står mellan att låta naturen ha sin gång och långsamt tyna bort, eller att orkestrera sin egen bortgång i en storslagen sista strid. Försök vara ledare med de förutsättningarna.
Kanske kunde Liberalerna ha klarat sig bättre om de hade varit mer aktiva i regeringsbildningsprocessen. Nu framstår de i regeringsfrågan mest som ett slags bihang till Centern. Men i längden skulle det knappast ha hjälpt. Att ingå Januariavtalet efter att ha sett hur Decemberöverenskommelsen förfrämligade politiken från medborgarna, var dödsföraktande. Och efter dödsförakt följer ofta död.
Man får nästan alltid fel om man spår att ett parti kommer att åka ur riksdagen. Kanske gäller det även denna gång. Men å andra sidan har ett parti sällan varit i ett så grundmurat dåligt läge. Nästan det enda som talar för Liberalerna är att partiet fortfarande har en del skickliga, uppskattade och framgångsrika lokalpolitiker. De är ofta pragmatiker och därför inte offer för den liberala partitoppens ideologiska tvekamp. Men i övrigt ser det rätt kört ut. Hur ska det här partiet kunna enas, när det upplever sig kluvet i de mest grundläggande värderingarna? Hur ska det kunna hitta en väg fram när de enda strategier man kan se i arbete är att antingen låta bli att säga eller göra saker, eller att angripa varandra utan att skilja på sak och person och där saken rör fundamentala övertygelser?
Det finns ett annat varningstecken.
Hakelius: Du kan välja bort Trump, men inte halva landet
I den utgåva av Fokus som kommer på fredag finns en artikel om Moderaternas förslag till nytt idéprogram. Den spänning som finns mellan Centern och Moderaterna finns inte alls mellan Moderaterna och Liberalerna. De flesta moderater av rang ser gärna att Liberalerna blir kvar i politiken. Men i samtal med moderater inför fredagens artikel var det rätt tydligt vad den allmänna meningen var: den här gången är det nog kört för Liberalerna.
Väljare kan vara nyckfulla, särskilt för ett parti som Liberalerna. Fiender kan alltid göra troligt att slutet är nära. Men när ens vänner förutsäger ens död, har man passerat en farlig gräns.
På den tiden Kristdemokraterna ansågs stjäla röster för borgerligheten, genom att locka väljare och sedan hamna under riksdagsspärren, blev de föremål för en omvänd Broder fyra procent. Vid valet 1976 drev kampanjen ”Rösta borgerligt” en stenhård kampanj mot KDS, med uppmaningen till väljarna att inte kasta bort sina röster. Partiet fick 1,36 procent av rösterna.
Vi kommer knappast att få se en organiserad borgerlig kampanj mot Liberalerna, för att se till att röster inte går till spillo. Men många väljare kommer antagligen att dra sig för att kasta bort sin röst ändå.
Lektor fyra procent finns inte. Hans spegelvända brorsa är däremot på väg att drabba Liberalerna.
