Liberalerna byter kavaj mitt i fallet

Det är klart att något har hänt. I februari 2019, när Jan Björklund meddelade att han tänkte avgå, hade liberalerna ett snitt i opinionsmätningarna strax över tre procent. I juli och augusti 2019, när Nyamko Sabuni just valts till hans efterträdare, sköt partiet upp till fem, i någon enstaka mätning nästan sex, procent. Men redan på senhösten var Liberalerna under spärren igen och fortsatte att dala.

Sedan Nyamko Sabuni blev vald för drygt två och ett halvt år sedan har hon bara haft fem månader, alla i början av sitt partiledarskap, då Liberalerna i snitt legat över spärren.

Men det finns ändå en hel massa ”men” som talar mot att hon måste avgå.

Att det är mindre än ett halvår till valdagen är det mest uppenbara. Men det finns många fler ”men”: Sabuni blev vald av ett djupt splittrat parti, men samtidigt visade landsmötet som valde henne att hennes argaste kritiker var mycket färre än många trodde. De fanns i Stockholm och var högljudda, vilket gjorde det lätt att överskatta deras vikt. Det spekulerades i att landsmötet i november i fjol skulle sätta åt Sabuni. Det skedde inte heller, trots att Bengt Westerberg och andra gamla rävar frångick anständighetsnormer som vanligen gäller och försökte uppvigla partiet mot henne.

På det stora hela kom hon istället därifrån med ett starkare mandat. Hennes tydliga val att återinträda i borgerligheten fick trots allt många Liberaler att må bättre. Den klockarkärlek till Socialdemokraterna som Annie Lööf återuppväckt i sitt parti, har ingen riktig motsvarighet i Liberalerna. Och flera partier, till exempel Centern och Vänsterpartiet, har faktiskt plågats mer än Liberalerna av intern osämja i något slags överlagd form den här våren.

Den där Norgehistorien om att fly i händelse av krig var förstås ingen fullträff och Liberaler har en historisk och notorisk förmåga att ta det skämtsamma på alldeles för stort allvar och att förvandla det allvarliga till ett politiskt skämt. Men i det här fallet finns inga tecken på att det skedde. Inga avgångskrav och inga skarpa kabaler.

Ändå avgår hon.

”Det samlade trycket av ett opinionsstöd som aldrig lyfter”, är det bästa försök som de flesta kommentatorer presterat hittills. Men det är något som inte stämmer med det. Sabuni har alltid framstått som en person som är van vid motvind och kanske till och med sporras av den. Och hon har inte, som myten ibland gör gällande, kört ned partiet från hyfsade nivåer. Det var Jan Björklund som basade över Liberalernas stora krympning. Han lämnade över ett parti under spärren. Det har fastnat där under Sabuni, men så har det varit i stort sett hela hennes tid som ledare.

Ingen, knappast ens Sabuni själv, trodde att det skulle bli lätt att vända trenden. Det blev kanske ännu svårare än tänkt, men om det ”samlade trycket” plötsligt blir för mycket när valrörelsen börjar, är det något annat som är fel. Det kan förstås vara så illa att Sabuni helt enkelt inte vill gå till historien som den partiledare som tog Liberalerna ur riksdagen. Men om det är så är den här avgången betydligt mer graverande än det lösa snacket om att fly till Norge vid händelse av krig.

Om man slåss för att ta över rodret i ett sjunkande parti och sedan överger partiet när det verkligen gäller, för att rädda sitt eget namn, kan man faktiskt skyllas för att bete sig direkt bedrägligt. Det är helt enkelt fegt och oansvarigt.

Därför vore det oförskämt att förutsätta att det är så det ligger till. Och då återstår bara en sak: något måste ha hänt.

Det kan vara något djupt personligt som vi faktiskt inte har att göra med. Även partiledare har rätt till något slags integritet. Men om det inte är på det sättet kommer vi med säkerhet att få reda på vad som utlöst den här avgången. Det går inte att hålla hemligheter särskilt länge på den här nivån. Att försöka göra det är bara aningslöst.

Inget är förstås omöjligt: Johan Pehrson kan kliva fram och plötsligt baxa sitt parti över spärren, in i tryggheten igen. Men sannolikheten för det är inte särskilt stor. Ett skäl är att Pehrson klev fram redan när Sabuni blev vald: hon sitter inte i riksdagen, så på partiets kanske viktigaste arena har han redan agerat partiledare sedan mitten av 2019.

Ett annat är att det trots allt handlar mindre om partiledare och mer om parti, när man ska förklara Liberalernas haveri. Det är helt enkelt inte klart vad partiet behövs för. Tidigare liberala väljare har sökt sig till andra partier av just det skälet: många åt höger, en del åt vänster. De vars livsuppgift det är att inte stöta på några Sverigedemokrater under några omständigheter trivs bättre i Centern. DN, det liberala flaggskeppet, trivs bättre med Centern. Och nu, när det är krig och Socialdemokraterna har bytt partiledare och kastat av sig Miljöpartiet, finns nog en hyfsad andel gamla liberala väljare som kan tänka sig att rösta på Magdalena Andersson.

Så huvudhypotesen blir nog trots allt att det här partiledaravhoppet är ungefär lika avgörande som om en man som redan fallit från taket på en skyskrapa byter kavaj när han passerar femtonde våningen. En spektakulär händelse, med alla mått mätt, men också fullständigt oväsentlig.

Ni liberaler får gärna visa att jag har fel. Men ni har bråttom.

***

Läs även: Hörstadius: Partierna måste byta mantra när de väljer ledare

Läs även: Nyamko Sabuni avgår – Johan Pehrson föreslås ta över