En sanningskommission? Tokigheterna har fått grepp om USA
Toppbild: TT
Fokus skrev redan inför presidentvalet om idén att USA behöver upprätta en ”sanningskommission” efter Donald Trump. Tanken har varit i ruljangs i mer än två år. Det tydligaste med idén är att den är grumlig.
Vad är det egentligen en ”sanningskommission” skulle åstadkomma? Ska den ge ett statligt godkännande av vad som är sant? Hur skulle det godkännandet omvandlas till en allmän samsyn? Är det mest ett sätt att för valvinnarna att tala om för förlorarna hur fel de har? Är det något slags fåfängt försök att göra Trumpåren ogjorda?
Nu när valet är avgjort har idén inte dött. Snarare tvärtom. Och i slutet av förra veckan skrev en av New York Times profilerade skribenter om hur Bidenadministrationen skulle kunna ”lösa vår verklighetskris”. Inte bara sanning längre, alltså, utan hela verkligheten.
Svaret? Inrätta en ”verklighets-tsar”.
Inte ens George Orwell var finurlig nog att hitta på en sådan titel. Men nu finns den, åtminstone som idé.
Verklighets-tsaren verkar, i den här tappningen, främst vara inriktad på att skruva åt sociala medier, eller som demokraten Alexandria Ocasio-Cortez nyligen uttryckte det att ”tygla vår mediemiljö, så att man inte längre kan spy ut felaktigheter och desinformation”. Ett slags statlig action-man för att snäva in yttrandefriheten, alltså. Men bredare än så. En verklighets-tsar borde också ha möjlighet att arbeta med ”sociala stimuli” för att locka folk från datorerna och in i ”aktiviteter i lokala gemenskaper som kan hålla dem engagerade och upptagna”. Empatiska annonser om mental hälsa och mindfullness kunde också vara en väg framåt. Att övertyga folk som kallar sig konservativa att de har fel, kan vara en fråga om "folkhälsa", antyder ett par av de intervjuade.
Liksom många bisarra idéer kommer den här säkert att få ett långt liv och titeln successivt fyllas med ännu fler spännande uppdrag. Ett allt mer framträdande drag i diskussionen om sanningskommissioner och verklighets-tsarer är till exempel att folk som köper de vildsinta konspirationsteorierna om satanistiska pedofilringar och annat av det slaget, uppenbarligen måste vara knäppa. Mycket talar förstås för att det stämmer, men vad blir slutsatsen om man för ett sådant resonemang utifrån frågan vad staten borde göra?
Det finns historiska exempel på vad som händer om man börjar betrakta oppositionella som sinnessjuka. De är inte uppmuntrande.
Tommy Möller skriver i dagens Svenska Dagbladet om ett annat sätt att närma sig problemet med polariseringen och hätskheten i USA: att faktiskt försöka ta reda på och förstå vad Trumps anhängare har för motiv och argument. Statsvetaren John Hibbing gjorde det och blev genast impopulär i sitt eget skrå. Han anklagades bland annat för att ha mentala problem. Så oönskad kan sanningen också vara. I verkligheten.
