Ljuva sjuttiotal

Mitt i alla varningar för att trettiotalet är på väg tillbaka, knackar sjuttiotalet på dörren.

Det är två år sedan FN:s generalförsamling bestämde att kärnvapen ska förbjudas till ”stående ovationer och många glädjetårar”, som det då hette. Det var en uppvisning i den typen av symbolpolitik som FN ofta stimulerar. Principen var ungefär densamma som när det östtyska parlamentet tog hand om miljöförstöringen, genom att rösta för att den inte ska finnas.

FN:s beslut har förstås inte betytt någonting. Tjugotre länder har ratificerat fördraget, mindre än hälften av de 50 som krävs för att det ska vinna kraft. Och vad ”vinna kraft” betyder är inte lätt att säga. Så länge kärnvapenländerna och de länder som är allierade med kärnvapenländerna inte skriver under, skulle fördraget ändå inte vara mer än en viljeyttring från länder som ändå inte har eller tänker skaffa kärnvapen.

Det fördraget däremot skulle kunna ställa till med — och det är här sjuttiotalet dyker upp — är att krångla till det säkerhetspolitiska läget till fördel för kärnvapenmakter av det sämre slaget. Den som skulle ha störst anledning att fira om Sverige skrev under vore Vladimir Putin, eftersom Sverige då på eget bevåg skulle försvåra relationen med Nato. En relation som vi redan gjort mer central än tidigare, genom att vettlöst rusta ned vårt eget försvar.

De som kampanjat för att Sverige ska skriva under avtalet har med andra ord klivit in i just den roll som fredsrörelsen älskade att odla under sjuttiotalet: som Rysslands, då Sovjets, handgångna. Om det Socialdemokratiska kvinnoförbundet, SSU, Socialdemokrater för tro och solidaritet, ICAN, och allt vad de nu heter, åtminstone krävde en rejäl samtidig svensk upprustning, skulle de ha någon trovärdighet i sitt resonemang. Istället har de valt att inte göra någon hållbar säkerhetspolitisk analys alls, utan blivit kvar i FN:s drömfabrik.

Hade regeringen struntat i utredaren Lars-Erik Lundins rekommendation att inte skriva under avtalet, hade den låtit sig styras av farliga fantasier. Att den till slut valde att ta säkerhetspolitiken på allvar är förstås bra, men trots allt ett minimikrav på en regering. Margot Wallströms eget sjuttiotalsprojekt, med henne själv i Olof Palmes roll, gick i det här ärendet på grund. Men det är inte särskilt lugnande att vi har en utrikesminister som driver den här sortens direkt skadliga idéer för Sveriges säkerhet.