Löftesrik, men resultatfattig

Påståendena om att Centern – och för all del Liberalerna – begår löftesbrott idag, då de röstar mot Ulf Kristersson som statsminister, är helt enkelt inte sanna. Läget är mycket värre än så: de håller sina löften.

Redan i valrörelsen stod det klart att särskilt Centern ställde ut löften som bara kunde hållas om de höll sig borta från regeringsmakten. Partiet skulle aldrig, under några omständigheter, sitta i en regering som krävde Sverigedemokraternas stöd. Annie Lööf skulle samtidigt hellre äta upp sin högersko än ge sitt stöd till en regering där Socialdemokraterna dominerade. Kvar fanns möjligen en öppning i enlighet med den upprivna decemberöverenskommelsen om alliansen skulle få fler mandat i riksdagen än de rödgröna. Men den öppningen krävde ganska avancerat böjande och bändande, eftersom en alliansregering med ett par mandat mer än de rödgröna ändå skulle vara beroende av att Sverigedemokraterna inte röstade med oppositionen.

Är inte det ett beroende av Sverigedemokraterna? Skulle inte det kunna användas som bas för krav och förhandlingar?

Jo visst. Men kanske kunde Centern tänka bort det, med hjälp av den formellt dödförklarade decemberöverenskommelsen och en förhoppning om att Socialdemokraterna också skulle hålla fast vid den överenskommelse som redan övergivits.

Vid sidan av det lilla fönstret fanns bara drömmar. Om att Socialdemokraterna skulle bli stödparti åt alliansen. Om att Miljöpartiet skulle backa ur sin självpåtagna vänsterhemvist och dessutom dra med sig Socialdemokraterna. Om att Moderaterna och Socialdemokraterna på något sätt skulle komma överens om att släppa fram mitten och snällt se på när ett åttaprocents parti regerade, samtidigt som de själva med säkerhet dränerades på väljare åt både höger och vänster.

Så var alltså läget redan inför valet, alldeles tydligt för alla som brydde sig om att titta efter. Läget efter valet är detsamma, med den skillnaden att det är allvar nu.

Centern har hittills hållit alla sina löften. Det är det som är problemet. Inte motsatsen.

Att allianspartierna själva inte såg till att reda ut det här i förväg och bädda lite bättre inför regeringsbildandet, kan framstå som märkligt, men antagligen är förklaringen enkel. För det första ville ingen inom alliansen ta upp sådant som skulle kunna resultera i osämja inför valet. Hade partiledarna haft bättre personlig kontakt än de har – kanske särskilt Ulf Kristersson och Annie Lööf – hade det kanske gått att göra det bakom slutna dörrar. Men nu var det inte så. Risken var för stor. För det andra tänkte antagligen Moderaterna, Kristdemokraterna, en hel del liberaler och antagligen några centerpartister också, att det skulle lösa sig ändå, helt enkelt därför att Centerns position var så uppenbart ohållbar. När det kom till kritan skulle förstås Centern tvingas välja det ena eller andra. Vad var alternativet? Att blockera alla möjliga regeringar?

Ja. Just det, ja. Det var alternativet. Och där är vi.

Det som verkade helt orimligt för de flesta inom alliansen före valet, är verklighet nu.

Det här kommer förstås att resultera i ett uppskruvat och oförlåtande meningsutbyte mellan alliansens partier. Förekomsten av sociala medier talar inte för att det blir lätt att lappa ihop den avgrund som öppnats. Men den saken är egentligen ganska ointressant för dem som inte själva är engagerade i ett av de inblandade partierna. Den alliansinterna fajten kommer bara att ytterligare få de inblandade partierna att sluta sig mot omvärlden och förlora sig i sekteristiska fördömanden och självgoda övertygelser om att vara de goda.

För resten av landet är det mer intressant att få någon ordning på detta. Och eftersom det är Centern som är kungamakare är det där bollen ligger.

Det är möjligt att det krävs ett par veckor av sonderingar innan Centern tvingas acceptera det som resten av partierna redan vet: Det blir ingen allians- och mp-regering med stöd av Socialdemokraterna. Minst tre, antagligen fyra av de sex inblandade partierna säger kategoriskt nej och det på rätt goda sakpolitiska skäl. Det blir ingen mittenregering där de stora partierna går med på att marginalisera sig själva för att Centern ska kunna regera. Det blir inget annat ännu mer fantasifullt.

Det kan däremot bli en vänsterregering med stöd av Centern. Det är vad socialdemokrater och miljöpartister vill ha. Det är något Vänsterpartiet kan tvingas leva med, för vart ska de gå? Det är något Centerns egna väljare tycks vara rätt tillfreds med. Det kommer förstås inte att bli en borgerlig regering. Den kommer att tvingas gå med på ett och annat – större rutavdrag, lite arbetsrättsjusteringar, sluta bråka om vinster i välfärden – för att motivera det löftesbrott som Centern trots allt måste göra. Det kommer inte att vara en katastrof för Sverige. Det kommer att stärka den ”höger” som Centern och Liberalerna börjat tala om, så redan till nästa ordinarie val kan Centerns roll som kungamakare vara historia. Eller så visar det sig att det var i den hörnan – som liberal motvikt till Socialdemokraterna – som Annie Lööf borde ha ställt sig från början och att det vi nu ser egentligen är inledningen på en framgångssaga.

Vem vet?

Men oavsett allt det där är det som sker just i dag främst en följd av att ett parti lovat oförenliga saker i regeringsfrågan och inte velat ta konsekvenserna av det. Nu har Centern trots allt kommit närmare ett val: partiet har sagt nej till Ulf Kristersson, först genom att tacka nej till att delta i regeringen, sedan genom att rösta ned den regering han kan få ihop. Det är helt i linje med partiets långtgående löften om att inte ha något med Sverigedemokraterna att göra. Men för att hålla det löftet måste det andra, det om Socialdemokraterna, brytas. Annars blir det ingen regering. Det blir extra val istället. Ett extra val som möjligen kan lösa några knutar, men antagligen genom att Liberalerna åker ur riksdagen, kanske även Miljöpartiet, samtidigt som Sverigedemokraterna växer.

Det vill säga att båda de partier Centern vill ha nära försvinner, medan det parti Centern avskyr växer.

Det kan väl ändå inte vara planen? Eller?