Loppislandet Sverige

Recep Tayyip Erdogan har fått ligga i för att sänka den turkiska liran. Hans närmaste krets skyller lirafallet på en internationell konspiration, men Erdogans målmedvetna arbete att göra sig till Turkiets envåldshärskare är en mer närliggande förklaring. Under alla omständigheter har det krävts stora gester och en hel del dramatik för att pressa ned liran nästan sju procent mot dollarn under 2019. Sverige, å andra sidan, har varken behövt konspirationer eller urholkning av demokratin för att sänka kronan med mer än sex procent. Det har skett med den odramatiska och lugna systematik som omvärlden ibland beundrar oss för.

Vi lever numera i ett loppisland: allt slumpas bort.

Det är något märkligt med att reaktionerna på att svenskarna blir fattigare och fattigare, på grund av kronans försvagning, inte är starkare än de är. Att något är fel är uppenbart. Till och med ekonomerna har slutat tala om kronfallet som något positivt för svensk exportindustri. Oron växer för att näringslivet ska tappa i verklig konkurrenskraft, när försäljningen gynnas av den svaga valutan. Den sjunkande kronan skapar osäkerhet och instabilitet som gör investeringar svårare att räkna på. Samtidigt har svenska tillgångar hamnat på vad som verkar vara permanent internationell rea.

Loppislandet Sverige.

Riksbankens våghalsiga experiment med minusränta är en viktig del av förklaringen till kronans försvagning. I ett par år har riksbanken sagt att kronkursen kommer att stärkas, eftersom den svenska ekonomin och i grunden är stark och sund, liksom statsfinanserna. Hittills har det visat sig fel. Utvecklingen har gått åt motsatt håll. Svenskarna har fortsatt att bli fattigare. Loppisen har fått ännu lägre priser.

Att kronan försvagats under en så lång period, trots en god konjunktur, är i sig oroväckande. Om kronan pressas nedåt tillräckligt länge kan svagheten bli självuppfyllande. Inget tyder på att en vändning kommer snart. En del ekonomer förutspår istället ytterligare fall.

Riksbanken slår all kritik ifrån sig med hänvisning till att den bara har ett mål och det gäller inflationen. Men någonstans längs den här vägen — ganska snart — börjar utvecklingen bli mer än bara pinsam och ekonomiskt besvärande. Den riskerar att bli direkt farlig. Slutar inte kronan falla och istället stärks, kan kronan i sig bli destabiliserande.

Det är möjligt att hela skulden inte kan läggas vid riksbankens dörr, även om minusräntepolitiken av allt att döma inte hinner bli en plusräntepolitik innan lågkonjunkturen kommer. Men det är samtidigt tydligt att kronans svaghet i allt väsentligt är hemgjord. Det är bara att jämföra med länder som Norge, Danmark, Schweiz, eller för den delen Polen. De exemplen visar också att valutaförsvagningen inte beror på att vi står utanför euron. Euron har förlorat mer mot dollar i år än norsk, schweizisk, polsk och brittisk valuta. Den danska kronan har hållit ungefär jämn takt med euron. Sverige är ett extremfall, i sällskap av Turkiet.

Det är svensk politik — oavsett om vi talar om penningpolitik, finanspolitik, företagspolitik, eller något annat — som gör svenskarna allt fattigare. Hur länge ska vi vänta innan det blir slut på loppisen?