SVT skrotar studentsången

Jag har inte lyckats få någon förklaring till att Sveriges Television inte tänker sända i år, när Lunds studentsångare hälsar våren välkommen på första maj.

SVT värnar visst traditioner och högtider, säger programbeställaren Eva Beckman, »men vi är även måna om att göra det på olika sätt och skildra olika traditioner och evenemang på olika platser runtom i landet«.

Jag begriper inte vad det betyder. Ska SVT istället sända yrkesskolade mimare som ljudlöst hälsar våren välkommen i Pajala? Eller är det bara det gamla vanliga: oginhet mot allt som har att göra med bildning, historia och någon form av svensk nationell identitet? Jag antar att det kan röra sig om rent klasshat också: att gå runt med vit mössa och sjunga »Glad såsom fågeln« på första maj är antagligen provocerande i vissa läger. Å andra sidan är vi ju alla, i dessa postmoderna tider, både revolutionärer och borgare. Varför man inte skulle kunna mullra ur rättens krater vid lunch och sjunga Prins Gustaf till middag är svårt att begripa.

Senaste gången SVT bestämde sig för att fimpa Lunds studentsångare, berodde det på att public service-uppdraget krävde att mer pengar lades på sportbevakning. Kanske är det något liknande som ligger bakom beslutet denna gång. Folkbildningen kanske kräver ytterligare en föromgång av Melodifestivalen, eller en ny säsong »Gift vid första ögonkastet«, »Hanna campar med en kändis« eller »Sveriges fetaste hundar«.

Hursomhelst lär det vara meningslöst att protestera. Av alla de udda minoriteter som slåss om social status i offentligheten är studentsångare en av de minst framgångsrika. Nästan allt är emot dem: kön, klass och i de flesta fall hudfärg och ålder. Vad gäller sexuell läggning är studentsångare, i min erfarenhet, obenägna att ge några tydliga besked åt det ena eller andra hållet. De tillhör i stor utsträckning den hopplöst efterblivna grupp som anser att andra inte har att göra med deras privatliv. Precis som för Sudan – den siste vite noshörningshanen, som lade sig ned och dog i förra veckan – är därför antagligen sagan snart all för den siste studentsångaren.

Rachel Carson hade alldeles rätt när hon redan för drygt femtio år sedan döpte sin larmrapport till »Tyst vår«. Hennes misstag var att trodde att det enda hotet mot vårsången bestod av miljögifter.