Man kan väl ändra sig

Så här var en stor artikel om Socialdemokraterna, som kommer i nästa veckas Fokus, tänkt att börja:

”Det är faktiskt snart tio år.

Göran Persson satt elva år och två dagar. Ingvar Carlsson tio år och ett par veckor. Och Stefan Löfven? Femtehandsvalet som krävde dygn av övertalning och inte svarade ja förrän vänstertorpeder och högertorpeder i verkställande utskottet gjorde gemensam sak, kommer att få sitt förtroende förlängt på kongressen i november. Han vill ha det så, meddelade han på Facebook med en enkel formulering om att se fram emot att ’leda det socialdemokratiska partiet i valrörelsen 2022’.”

Det som nu sker är faktiskt märkligare än det kan verka. Jag talade med ett drygt dussin centrala socialdemokrater innan jag skrev den artikel som — uppdaterad och reviderad — kommer i nästa nummer av Fokus. Alla var övertygade om att Stefan Löfven skulle sitta kvar över valet. Frågan var inte ens något att diskutera. Det fanns på sina håll ett visst mått av frustration: tänker han aldrig gå?

En sak, som också alla var ense om, bekräftas av det som händer nu: kretsen kring Stefan Löfven har varit väldigt sluten. Det har varit mycket svårt för de som inte ingått i den att bedöma vad som faktiskt sker och hur resonemangen går. Men det är inte förklaring nog.

Varför detta plötsliga beslut? Har det att göra med höstens budgetpärs? Kanske. Men det har antagligen mer att göra med rädslan för vad som skulle hända efter ett riktigt dåligt valresultat.

Hamnar Socialdemokraterna på 22–23 procent i valet om ett år, skulle det inte bara ha inneburit att Stefan Löfven fick gå direkt, det skulle också ha inneburit att partitoppen riskerade att förlora kontrollen över vad som hände därefter. Den starka, organiserade vänsteroppositionen internt — främst i föreningen Reformisterna — skulle ha tagit tillfället i akt att driva på för sin agenda. Kanske skulle de ha propsat på medlemsomröstning om en ny partiledare.

Det kunde ha blivit Corbynläge. Precis som med brittiska Labour skulle partiet ha kunnat spinna iväg i en process som ingen riktigt kontrollerade. När Stefan Löfven säger att han går nu, därför att det är det bästa för partiet, är det antagligen det här skräckscenariot han syftar på.

Nu är banan istället så krattad som den kan vara för kronprinsessan Magdalena Andersson. Hon är kvinna, hon har på sistone ansträngt sig för att vinna erkännande från partivänstern, hon anses ha klarat sig bra som finansminister. Hon har möjligen inte en uppenbart vinnande personlighet, men i allt annat är hon perfekt placerad. Om hennes första valresultat blir en besvikelse, kan hon skriva upp det på sina företrädares konto.

Vad finns annars att säga?

Det kan ni läsa på fredag, när nyheten hunnit landa i partiet och Fokus förhört sig om saken.