Måndag morgon… och enda verktyget är politiken

Folkomröstningar är inte lämpade för komplicerade frågor, brukar det heta. Det är förstås sant. Problemet är att politik i allmänhet är dåligt lämpat för komplicerade frågor.

Vill ni börja veckan med en omvänd peppning kan ni med förtroende vända er till Expressens debattsida idag. Christoffer Carlsson är doktor i kriminologi vid Stockholms universitet. Han skriver deckare också. Och drog på sig en massa ilska när han för något år sedan hävdade att de omtalade förnedringsrånen inte utgjorde en epidemi i vårt samhälle. Då hade det just hållits en särskild riksdagsdebatt om fenomenet.

Vi skulle kunna fastna här, i den eviga diskussionen om svenska kriminologers förmåga att bortförklara all brottslighet och politiska alarmisters förmåga att klämma civilisationens slut ur varje enskilt övergrepp. Men det ska vi inte.

Carlssons artikel i dagens tidning bortförklarar inte gängbrottsligheten, snarare tvärtom: han menar att problemet är mycket besvärligare än de flesta politiker verkar tro. Men han menar samtidigt att de två huvudsakliga förklaringar till brottsligheten som brukar nämnas — ojämlikhet från vänsterhåll och kultur från högerhåll — inte ger någon större ledning.

Så verkar det i alla fall på ytan. Läser man artikeln lite närmre är det snarare så att Carlsson menar att både kultur och ojämlikhet spelar roll, fast på flera olika och rätt komplicerade sätt. Dessutom spelar en hel massa andra saker roll, som inte kan skrivas upp på kulturens eller ojämlikhetens konto.

Det här är, helt enkelt, en mycket komplicerad fråga. Och det gör Christoffer Carlsson ilsket uppgiven:

”Av erfarenhet är jag heller inte så optimistisk inför det år som stundar. 

Men jag säger det ändå: det hade varit klädsamt om ni politiker till både höger och vänster — ni har trots allt betalt för det, till skillnad från mig — föregick med gott exempel, rättade till kragen och ansträngde er för att föra en viktig samtidsdebatt framåt i stället.”

Att varje parti använder det här problemet som ett profileringsverktyg under valåret kommer inte att hjälpa saken.

Så vad behövs, då? Ja, det är här det blir lite jobbigt. Carlsson hänvisar till en brittisk kriminolog, David Farrington, vars forskning tyder på att ”en uppsjö mångfacetterade, multisystemiska program för både individer och lokalområden; allt ifrån Communities that Care (CTC), som nyligen införts i Malmö, till skolbaserade insatser som också, ofta, innefattar elevernas familjer” är vad som behövs.

Försök omformulera det till en slagkraftig slogan inför valet. Och häng sedan på brasklappen att det tar ett par decennier för att får det att slå igenom.

Valvinnare, någon?

Men det finns kanske två tankar att ta med sig ur detta.

Den ena är att det trots allt inte är raketforskning. För hur skulle man kunna definiera ”samhälle”? Ja, till exempel som en väv av ”mångfacetterade, multisystemiska program för både individer och lokalområden”. Det som havererat i de delar av Sverige som drabbas hårdast av gängkriminaliteten är helt enkelt att samhället fallit sönder. Underifrån, i brist på långvariga sociala band och annan dysfunktion, men också ovanifrån, därför att stat och myndigheter inte skött sina mest grundläggande uppdrag. Om man tvivlar på att stat och myndigheter är viktiga för att upprätthålla det som brukar kallas socialt kapital kan man vända sig till Bo Rothsteins forskning. Det som behöver göras är att återupprätta samhället. Inte bara staten.

Sedan är det, förstås, som Václav Klaus en gång påpekade, lättare att göra fisksoppa av ett akvarium än ett akvarium av fisksoppa, men det är ändå det senare vi behöver göra.

Det andra att ta med sig är att partipolitiken verkligen visar, gång på gång, att den är ett helt undermåligt verktyg för komplicerade frågor av det här slaget. Men det är det verktyg vi har. Bit ihop.

Måndag morgon. Det är så här det känns.