Maratonlopp i nedförslut
Toppbild: TT
Nästan tolv år som partiledare är ett politiskt maratonlopp, låt vara på en bana i nedåtlut, med en knappt mätbar och aningen osäker stigning i slutet:
2010: 7,06%
2014: 5,42%
2018: 5,49%
I senaste Svensk väljaropinion — sammanställningen av opinionsundersökningar som Sifo gör för Ekot — hamnar Liberalerna på 3,9 procent och får säga ajöss till riksdagen, om det vore val.
Jan Björklund är ett politiskt fenomen och på många sätt en sann folkpartist i kulturell mening. Statsvetaren Katarina Barrlings klassiska doktorsavhandling ”Partikulturer” beskriver folkpartisterna — som liberalerna då hette — som individualistiska och teoretiska i sin kunskapssyn. De kan framstå som otydliga och veliga, eftersom de gillar att göra akademiska seminarier av politiken, där begrepp ska utredas och argument prövas i fri debatt. Just det kanske inte kännetecknar Jan Björklund, men bakom hans ofta skarpa uttalanden har det ändå funnits en osäkerhet om vad man kan förvänta sig, inte minst bland de borgerliga kamraterna.
Den liberala rationalitetstron är i mycket ett sympatiskt drag, men det finns en baksida. Få andra partier är så övertygade om att de alltid har rätt i sak och att det inte bara är en fråga om värderingar och åsikter, utan om rena fakta. Skillnaden mellan är och bör är sällan tydlig för liberaler i partipolitisk bemärkelse. Det gäller som kollektiv, men också för individuella liberaler. Det är det, inte bara tron på fritt tankeutbyte, som kan göra den interna diskussionen inom Liberalerna hård och oförlåtande. Inte sällan med en underton av att de som har avvikande uppfattningar är dumma eller åtminstone faktaresistenta.
Det är också slående att liberaler, under den rationella ytan, inte sällan är starkt känslomässigt engagerade i sin politik. Det går en hårt spänd röd tråd från Per Ahlmark till Birgitta Ohlsson och även om Jan Björklund kan framstå som av annat virke är det delvis en chimär. Han drog sig inte för att lägga sina barn i potten för att låsa dörren till Sverigedemokraterna i den här valrörelsen. Det var säkert ärligt och djupt känt. Det är precis det som är poängen. Under den hyperrationella liberala ytan anar man inte sällan en ålkista av starka känslor.
Tron på argument, övertygelsen om att ha rätt och de starka känslorna är också förklaringar till att Liberalerna inte känner sig särskilt bundna av lojalitetsband. Sådana är alltid sköra inom politiken, men det varierar från parti till parti. Det är ingen slump att borgerligt samarbete ofta haft sin svagaste länk bland folkpartister och liberaler. Partiet blev en del av alliansen först när alla andra redan bestämt sig och då högst motvilligt. Att vara partiledare för Liberalerna är i allmänhet betydligt mer prövande än att vara det för, till exempel, Kristdemokraterna eller Centern.
Därför är det en prestation att sitta i ett dussin år på den posten, särskilt som inga stärkande valresultat funnits att uppvisa. Det kräver en alldeles särskild förmåga att kunna övertyga och övertala sina partikamrater. Den har Jan Björklund utan tvivel haft.
Hans eftermäle ska man kanske vänta med att sätta sigill på, tills vi fått lite distans till hans gärning. Kommer Jan Björklund att tilldelas en fin post av regeringen, som tack för att han var med och räddade den? Det skulle föda snacket om att Björklund förhandlade mer för egen räkning än för partiets under regeringsbildningen. Kommer en ny ledare att lyckas bättre, eller har Jan Björklund helt enkelt haft oturen att förvalta ett parti i oåterkallelig nedgång?
Sådant där kommer till sist att avgöra hur Jan Björklunds tid som partiledare utvärderas.
Vem som ska ta över är nästa fråga. Jan Björklund räknades till partihögern, men förde sitt parti till samarbete med Socialdemokraterna, det sista han gjorde. Det gör situationen krånglig för flera av de personer som förts fram som efterträdare. Nyamko Sabuni tycker inte att det var en bra idé att byta block. Mats Persson, den ekonomisk-politiske talespersonen var emot kursändringen. Den rättspolitiske talespersonen Johan Pehrson har ungefär samma inställning. Gulan Avci, ordförande i Liberala kvinnor, var också mot Januariöverenskommelsen. Birgitta Ohlsson, aktivistliberalismens främsta företrädare, utmanade nyligen Björklund, förlorade stort och kan knappast försöka igen.
Vore Liberalerna det genomrationella parti de gärna ser sig som, där bara fakta och argument räknas, skulle lösningen vara uppenbar. Då skulle Annie Lööf vara nästa liberala partiledare. Liberalerna skulle ta tillfället i akt att smälta samman med Centerpartiet till ett enda liberalt parti. Det vore det logiska både med tanke på Centerns politiska utveckling och Liberalernas dåliga utveckling i valurnorna. De verkliga högerliberalerna kunde gå till Moderaterna, medan bulken följde med till en fusionerad mitt.
Det kommer förstås inte att ske, för politik handlar om väldigt mycket annat än fakta, eller ens politiska övertygelser. Och Katarina Barrlings doktorsavhandling är alldeles klar på en punkt: Liberaler och Centerpartister står traditionellt väldigt långt ifrån varandra vad gäller partikultur. Att centerpartisterna numera räknar sig som liberaler har kanske ruckat på det en aning, men kulturella mönster är sega. Så Liberalerna får nog balansera på riksdagsspärren ett tag till.
Det Jan Björklund lämnar är, kort sagt ett vilset, krisdrabbat och rätt förvridet parti, utan en klar successionsordning. Just det går att säga redan nu.
Inte ett alldeles gott betyg.
