Med färdiga svar

Det är snart två år sedan Lasse Granestrand skrev här i Fokus om Sveriges problem med ålderbedömningar av ensamkommande flyktingar. Det var en artikel som försökte förklara varför Sverige under flera år stod utan ett accepterat sätt att göra åldersbedömningar på. Artikeln har flera goda poänger och är väl värd att läsa även i dag. En poäng var att åldersbedömningen är viktig av flera skäl. Ett är att det är en fördel att klassas som barn när beslut ska fattas om att få stanna eller ej. Det är det som gör att det ljugs om åldrar. Ett annat är att felaktiga åldersbedömningar kan leda till att barn placeras i samboende med vuxna som spelar barn, med problem som övergrepp, narkotikabruk och annat som följd. Ett tredje är att ensamkommande barn kostar betydligt mer för statskassan än vuxna.

Men den kanske viktigaste poängen i Granestrands artikel var att åldersbedömning inte bara är en fråga om naturvetenskap, medicinska fakta och korrekta statistiska beräkningar. De flesta europeiska länder använder sig trots allt rutinmässigt av metoder för att åldersbestämma ensamkommande. Vetenskapliga fakta är inte av annan art i de länderna. De till synes kroniska svenska problemen att få en fungerande ålderbedömning på plats beror av allt att döma på något annat.

Det här var, kort sagt, en artikel som tog en svår fråga på allvar och försökte berätta vad som faktiskt sker bakom myndigheters helgarderade icke-svar, politikers beröringsskräck och aktivisters förenklade kampanjbudskap. Det var journalistik av just den sort Fokus vill stå för: klarsynt, orädd, distanserad till påbjudna ställningstaganden och samtidigt komplicerande, snarare än förenklande. Texten sade något om hur Sverige fungerar och inte fungerar.

Jag påminner om den artikeln, efter att ha läst en helt annan artikel i förra veckans Svenska Dagbladet. Det är Negra Efendic som intervjuar, eller snarare korsförhör, Elias Palm, avdelningschef vid Rättsmedicinalverket och metodansvarig för de åldersbedömningar som nu används.

Jag kan inte påminna mig när jag senast läste en så skruvad och insinuant intervju på nyhetsplats i en stor svensk tidning. Allt, från ordval till tonläge, har mycket lite att göra med nyhetsjournalistik. Det finns inget som helst intresse hos Efendic att, via Elias Palm, ge läsarna någon ny information, ny kunskap eller nyanser i den rapportering som skett i ärendet. Det finns inget komplicerande med artikeln. Den har ett enda syfte: att slå fast att Negra Efendics syn på åldersbedömningar är den enda försvarbara och att få Elias Palm att antingen kapitulera eller skämmas för att han inte gör det.

Det här har genomgående varit det sätt på vilket Negra Efendic bevakat ämnet, alltsedan hennes långa kampanj på nyhetsplats började. Det som gör att metoden blir så tydlig i just det här fallet är att Elias Palm inte viker sig för trycket. Det är ovanligt bland tjänstemän och politiker, som är rädda för att betala priset för att komma på kant med en reporter som uppenbarligen har fått helt fria tyglar av sina redaktörer.

Det här är ett särskilt tydligt exempel på något som blir allt vanligare inom journalistiken: journalisten som suddar ut gränsen mellan sin klassiska yrkesroll och aktivistens. Eller egentligen än värre: som gör aktivismen till själva grunden för sin journalistik. Som inte intresserar sig för att ta reda på hur världen är, utan redan vet det och lägger allt krut på att forma världen, istället för att undersöka och beskriva den.

Det handlar inte om att Efendics artiklar helt saknar fakta eller intressant information. Opinionsjournalistik består inte bara av åsikter. Det handlar om hur Efendic använder sig av och beskriver fakta. Och om vilka aspekter av frågan hon väljer att inte beröra. Läs Granestrands artikel och jämför bredden, nyfikenheten och öppenhet för det motstridiga mellan de två.

Det är inget fel på opinionsjournalistik. Det är vad jag själv försörjt mig på i snart 30 år. Men hur går det till när en av landets största tidningar låter en viktig fråga bli föremål för en direkt kampanj på nyhetsplats? Hur går resonemangen, när skruvade debattinlägg presenteras som nyhetsartiklar och analys och mångsidighet ersätts av rasande angrepp på myndighetspersoner, i växelverkan med inkännande personporträtt av ensamkommande?

När, tänker sig SvD:s redaktörer, blir journalistik snarare propaganda? Om inte här, så när?