Mellan pest och kolossal ädelmodighet

Man ska alltid ana ugglor i mossen – ett av svenskans mer bisarrt underbara uttryck – när någon försöker argumentera genom att röra samman saker, snarare än att klargöra dem. Eller när ett rätt knivigt val beskrivs som om det egentligen inte är något val alls.

Ett par exempel:

Anders Lindberg, Aftonbladets redaktionsagitator, föreslog i helgen att Annie Lööf och Jan Björklund antingen kan välja att ge Stefan Löfven frisedel att fortsätta regera, eller att låta rädsla, ilska och hat styra och ställa upp bakom Darth Vader och det onda imperiet (det är faktiskt Lindberg, inte jag, som beskriver saken så):

”Centerpartiet och Liberalerna kommer att behöva bestämma sig för vilken strid som är viktigast att ta. Den mot Socialdemokraterna – eller den för det öppna och fria samhället.”

Alltså: mittenpartierna har att välja mellan pest och kolossal ädelmodighet.

Formulerar man det så, undrar man förstås vad det är som dröjer med regeringsbildningen.

Diskussionen om Förintelseöverlevarna och hur de åberopats i valrörelsen, är ett praktexempel på hur man försöker argumentera genom att röra samman saker, snarare än att klargöra dem.

Å ena sidan finns överlevarnas vittnesmål, som alla utom en marginell grupp tokskallar tycker är viktiga att höra och respekterar.

Å andra sidan finns en aktuell politisk fråga: hur ska man hantera Sverigedemokraterna när de har 1,1 miljoner väljare?

Det är förstås inte så att de här två sakerna nödvändigtvis är helt skilda från varandra. Men det är inte heller så att det är självklart att Förintelseöverlevare, enbart i kraft av sin erfarenhet, har det bästa svaret på den där frågan. Med politiska frågor förhåller det sig trots allt så att man bäst svarar på dem genom att pröva argumenten, oavsett vem som framför argumenten. En ståndpunkt kan aldrig vara självklar, bara för att en hedervärd, imponerande och beundransvärd person har den. Offentlig debatt handlar tvärtom om att pröva argument och ståndpunkter, oavsett vem som framfört dem.

Eller, snarare, det är vad en offentlig debatt bör handla om. Alltför ofta handlar den istället om ett maktspel, där de retoriska greppen är till för att åstadkomma raka motsatsen: att få slut på och omöjliggöra en debatt. Att göra det för socialt och emotionellt kostsamt att fortsätta att pröva argument. Eller till och med blanda samman korten till den grad att man skapar intrycket att det egentligen inte finns något att tala om. Inga val, inga tvivel, inga osäkerheter, inga värderingar, utom den att alla som inte rättar in sig i ledet är onda.

Det är det här som har varit ett problem med hur Förintelseöverlevarna har använts av en del debattörer. Det underförstådda antagandet har varit att den som inte låter Förintelseöverlevarnas tolkningsföreträde av Sverigedemokraterna stå utan prövning och kritik, är känslokall, moraliskt förkastlig, cynisk och möjligen även en aning brun.

Att argumentera på ett sådant grumligt manipulativt sätt är inte bra. Så ha det i bakhuvudet när du läser debattinlägg: Gör skribenten ett försök att klargöra saker? Finns en ambition att skilja känslor från fakta, konvention från tanke, socialt tryck från intellektuell hederlighet? Eller gör skribenten tvärtom? Rörs allt ihop i en gröt, där det till slut bara finns en väg att gå, om man inte vill gå över till den "mörka sidan"? Vill skribenten diskutera och argumentera, eller sätta punkt för all diskussion?

Den offentliga debatten blir aldrig bättre än vad vi själva är på att föra den.