… men kanske pruttkudde

Det var för mycket för Vänsterpartiet när det förväntades att tyst bekräfta att det är en dörrmatta. Inför fredagen kommer vi att få reda på om partiet istället är en pruttkudde: något som ger ifrån sig ett generande ljud när någon sätter sig på det, men som direkt därefter ligger slak och tom under rumpan.

Det var slående hur många kommentatorer som tog för givet att Vänsterpartiet bara skulle lägga sig platt för den monumentalt oskickliga hanteringen det utsattes för. Nu är det slående hur många av samma kommentatorer som tar för givet att det vi ser bara är ett spel för gallerierna. En formalitet som måste spelas upp som en liten fördröjning innan den stora planen sätts i verket.

Det är mycket möjligt att det ligger mer i den nuvarande trosvissheten, än det gjorde i den förra. Jonas Sjöstedt var upprörd på presskonferensen i går, men han var också nästan övertydlig med vad han ville: ”snälla Stefan ge mig en enda möjlighet att ta mig ur detta utan att förlora ansiktet.” Några riktigt skarpa krav ställdes inte.

Den som vill spela på utgången av den här veckans regeringsbingo gör därför säkrast i att satsa på att Vänsterpartiet ger med sig. Alltför många i partiets topp är alltför angelägna om att inte utmana de gamla regler som gällt sedan decennier. Man fäller inte en socialdemokratisk regering.

Problemet är att de gamla reglerna inte längre fungerar. Det är därför vi befinner oss här. Vad som skulle ske om Vänsterpartiet faktiskt ställde konkreta krav och kanske tvingades stjälpa den här överenskommelsen, antingen genom att rösta nej eller genom att Centern och/eller Liberalerna tvingas överge den, vet ingen.

Samma kommentatorer som inte såg att detta skulle ske talar nu som om det enda alternativet om det blir nej till denna lösning, är Ulf Kristersson som statsminister, med Sverigedemokraterna i bakgrunden. Det är långt ifrån säkert. Talmannen kan kalla vem han vill till den fjärde och sista omröstningen. Han kan kalla Stefan Löfven igen, om det finns en ny möjlighet att han kan vinna. Han kan kalla Annie Lööf. Det kan bli nederlag för den som kallas och extra val.

Poängen är att ingen faktiskt vet detta säkert. Det är inget fel i systemet, det är verklig demokrati, utan förutbestämda resultat.

Det vi vet säkert, däremot, är att det vid det här laget börjat bli alldeles för mycket önskedrömmar och taktiserande i den här regeringsbildningen. Vi är där vi är nu därför att Centern och Liberalerna bestämt sig för att stödja en vänsterregering — den överväldigande majoriteten av de riksdagsmandat den här regeringen skulle vila på kommer från vänster — men bara på villkoret att vänsterregeringen inte säger sig vara vänster och inte för vänsterpolitik.

Det är en bisarr tanke. Det är inte konstigt att den låst sig.

Det som behövs är mindre av sådant och mer av enkelt och rakt erkännande av hur de politiska förutsättningarna ser ut. Det går inte att förhandla bort partiers existens i riksdagen, oavsett om det handlar om Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Det är en chimär som bara föder oärlighet, oreda, oklarhet och haveri. En nystart i den här regeringsbildningen måste börja med att acceptera vad väljarna bestämt.

Man måste inte gilla det. Man måste inte kompromissa om det man håller heligast. Man kan hitta växlande majoriteter som undviker de mest extrema idéerna som en stor majoritet av väljarkåren inte är intresserade av. Men det förslag som ligger just nu är faktiskt det rakt motsatta: ett ytterlighetsparti — för det har Centern blivit i sin studentpolitiska liberalism — ska diktera politiken för en regering som de inte ens vill sitta i.

Det är absurt. Vänsterpartiet har satt fingret på det. Om det bara var ett avancemang från dörrmatta till pruttkudde, var det blott ett ögonblick av sunt förnuft.