Men Teodorescu har ju rätt

Det började inte alls med Alice Teodorescu på Göteborgs-Postens ledarsida. Började det någon särskild stans, började det med en lång och ihållande bombmatta från Dagens Nyheter.

Så var vi där igen.

Med lika delar försåtlighet och översitteri arbetades det systematiskt för att placera de som inte hade samma åsikt, eller samma analys som DN vad gällde Sverigedemokrater, Nazistiska Motståndsrörelsen, eller migration, på fel sida om Förintelsen.

Om man ansåg att det gick att tala med Sverigedemokraterna, förstod man inte vad Förintelseöverlevarna vittnar om.

Om man påpekade att NMR var ett allvarligt och våldsamt hot mot enskilda, men inte mot det demokratiska styrelseskicket, förstod man inte vad Förintelseöverlevarna vittnar om.

Om man kritiserade gymnasielagen, eller tyckte att det var rimligt att finna något sätt att åldersbestämma asylsökande, antyddes det att det fanns en skiftning i brunt. Och att man inte begrep vad Förintelseöverlevarna vittande om.

Förintelsen kopplades så nära till det svenska riksdagsvalet 2018 att den stora featureartikeln inför valdagen var en lång intervju med Förintelseöverlevaren Hédi Fried.

Det var den mest relevanta historiska parallellen DN såg före valdagen.

Det var grunden för den artikel Alice Teodorescu skrev i GP häromdagen. I den för hon ett resonemang om risken med att ropa vargen kommer, utan att ha täckning för det, om vikten av proportioner och om relativiseringen av Förintelsen, om man gör den till standardvapnet i en svensk valrörelse.

Den mening i hennes text som väckt stört indignation på DN, och en del andra tankeeteriska ställen, är denna:

”De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga.”

Det är en tuff formulering och man kan förstå att den känns bland dem som träffas. Men den är sann. Det är precis på detta propagandistiska sätt Förintelseöverlevare har använts av DN och andra. Och det är både osmakligt och oförsvarbart.

Att DN själv, genom sin chefredaktör Peter Wolodarski, i efterhand argumenterade för att hotet från nazismen och risken för ett nytt 30-tal överdrivits, är tydligen nu bortglömt. Igen. Istället skriver Johan Hilton en direkt oärlig och ärekränkande text om Teodorescu. Självmarkerande nog engageras även Hédi Fried att gå i svaromål. Att hennes inlägg lika gärna kunde vara en argumentation mot Peter Wolodarskis hållning efter valet, verkar inte bekymra den här tidningen, som roterar som en fidget spinner kring sin egen axel.

Av 180-gradersvändningen har blivit en 360-gradersvändning, som säkert kan bli en 540-gradersvändning innan veckan är över. Pappa får säga att det här med 30-talet har överdrivits, men inte någon liten brud i Göteborg.

Alice Teodorescu är faktiskt inte ensam om att uppmärksamma hur Förintelsen blivit ett slagträ i en valkampanj som faktiskt inte handlat om ja eller nej till folkmord. Åsa Linderborg har noterat det. Jag har gjort det. Ingen kan rimligen misstänka att vi kommer från samma håll politiskt, men vi delar möjligen en oförmåga att köpa den här typen av direkt antiintellektuella översittarfasoner.

Det finns flera exempel på samma sorts lumpna dumstrutsresonemang. I Teodorescus egen tidning, på kultursidorna, recenserade Mattias Hagberg i torsdags ”Den svarte mannens börda” av Fredrik Segerfeldt. Det är en bok som vill argumentera mot de gängse idéerna om kolonialism, slaveri, västerlandets skuld och annat av det slaget.

Här finns utrymme för en hel del åsiktsskillnader och Segerfeldt är, som alltid, lagd åt det drastiska och polemiska. Men Hagbergs anmälan av boken är ett mästerverk av antiintellektuell associationsskuld. På ingen punkt tillbakavisas de fakta Segerfeldt lägger fram. De bara avfärdas, antingen med att de redan är kända för alla, eller att de används för att argumentera mot något som inte finns. Ur det dras den märkliga slutsatsen – naturligtvis uttryckt i antydningar, som inte försätter recensenten i den penibla situationen att behöva stå för något specifikt – att Fredrik Segerfeldt skiftar i brunt, medvetet eller omedvetet.

”Varför vill ett förlag som Timbro och en författare som Fredrik Segerfeldt relativisera kolonialismen, rasismen och slaveriet just nu? Jag är, uppriktigt sagt, rädd för svaret”, lyder den ödesmättade avslutningen.

Det är det oärliga uppsåtet, upphöjt till konstart. Underförstått är Timbro, Segerfeldt och alla andra som säger något som inte borde sägas i säng med nazister.

Att i det här sammanhanget ens nämna en universitetslektor vid Göteborgs Universitet vid namn Andreas Önnerfors, är en aning genant, eftersom den göken spelar i rena gärdesgårdsligan i jämförelse med Hilton och Hagberg. Önnerfors har startat ett upprop för att få Alice Teodorescu sparkad. Det vill säga den lösning på saker man ogillar som är stående bland de lägre kvalitetsklasserna i Ring P1.

”Vi borde approchera annonsörerna och ägarna, ligga på chefredaktören. Jag tänker gärna vidare, kontakta mig gärna också på [mailadress] om ni har idéer och förslag hur vi kan se till att stoppa Teodorescu”, skriver han på Facebook, som en grönköpingsblandning av grälsjuk insändarskribent och amerikansk Moral Majority.

Antagligen borde det uppröra att en universitetslektor brinner så starkt för att tysta röster han inte gillar, genom att hota annonsörer och tala med skribenternas chefer, men den här lektorn är nog tyvärr i gott sällskap på universiteten numera. Man vänjer sig vid dessa smådiktatorer, dessa 50-öres-Honeckers, som ser som livsuppgift att utfärda yrkesförbud för alla som inte marscherar i takt.

Kan vi inte sluta med de här dumheterna nu, innan alla blivit så korkade att de glömt tyngdlagen och går med armarna rakt upp i luften?