»Tidningar vill inte göra offentlig sak av sina egna – även om anklagelserna gäller direkta övergrepp«
Ungefär hälften av de kvinnor som jag varit nära bekant med har berättat om våldtäkter eller något snarlikt våldtäkt som de utsatts för. Jag kan på rak arm nämna tre eller fyra män i min egen bransch som i flera år och av flera olika personer beskrivits som sexuella rovdjur. Någon av dem är nu på nättapeten igen, men tidningar som finner innovativa skäl att namnge sedan länge avgångna ministrar som gör bort sig på fest, har ingen lust att göra offentlig sak av sina egna, även om anklagelserna gäller direkta övergrepp, inte blottande, och är flera.
De här männen verkar ofta vara särskilt benägna att gå på kvinnor långt ned i karriärens näringskedja. I vad mån snacket stämmer i de enskilda fallen är svårt att veta. Det är inte omöjligt att orätt smutskasta folk och anklagelser av det här slaget har en särskild tendens att få vingar. Men det finns våldtäkter och sexuella aggressioner, så det måste finnas förövare.
I den meningen är tyvärr inget av det som nu skrivs under eller om #Metoo särskilt överraskande.
Det finns en hel mängd frågor att diskutera, både kring de övergrepp saken gäller och sättet att synliggöra dem. Men det är nästan hopplöst att göra det. Det ligger i kampanjens natur. Jag förstår poängen med att använda den globala offentligheten på det här sättet. Men jag är också djupt skeptisk till all samhällsdiskussion som i första hand förs på forum som Twitter och Instagram. Det här kan vara ett sätt, som initiativtagaren Alyssa Milano skrev, att få en känsla för hur omfattande problem av det här slaget är. Men inte ens det är säkert: många deltar förstås inte. Av de som deltar är erfarenheterna så mångskiftande att de knappast kan klumpas samman.
Formen gör däremot en sak oundviklig: inte bara de som drabbats och de som förgripit sig blir platta pappdockor, vi blir det allihop. Ur detta stiger en tröstlös, könssegregerad verklighetsbild. Kvinnliga offer och manliga svin, även om det finns en del män även bland offren. Min poäng är inte att bilden är utan sanning. Min poäng är att verkligheten aldrig är så platt. Det är det som gör förändring möjlig.
Det kan säkert växa något bra ur detta. Men det kan också bli en kändisdriven kvällstidningsfluga, som snarare cementerar stereotyper än demolerar dem. Vi får väl se hur det blir.
Tidigare blogginlägg
Olust, hopp och New York Times
