Kulturministern förvandlar Josefin Nilsson till en politisk plattform

Mycket av det som sagts och gjorts efter dokumentären om Josefin Nilsson är lätt att förstå. Det är helt enkelt svårt att ta del av en historia av det här slaget, utan att drabbas av sorg och ursinne. Det är, i grund och botten, sunt. Men med det sagt finns också mycket som är oklart och obehagligt.

Det är, till att börja med, alltid obehagligt när människor låter sig sugas med i en flock som eldar på sig själv i skydd av sin rättmätiga ilska. Det är på det sättet en lynchmobb uppstår. Och tar man det nödvändiga steget bortom ilskan och avskyn inställer sig frågan:

Vad betyder de underliggande kraven på att något måste göras? Vad är det för ”något” som avses?

Det finns förstås inte ett svar på det. Idéerna om vad rättvisan kräver spänner antagligen från ett fersenskt mord, till en översyn av hur svenska domstolar egentligen fungerar. Somt är klokt, annat hårresande. Men just den oklarheten är i sig obehaglig. När så här starka känslor är i svang och när det finns verktyg – sociala medier – som ser till att de råa känslorna genast publiceras oredigerade, är det extra viktigt för dem som inte är ilskna privatpersoner att vara väldigt tydliga med vad de egentligen sysslar med.

Det är här ministrarna dyker upp.

På ganska kort tid har politiken fått ett tydligt drag av individsport. Förr i tiden talade partiledare om ”partiet”. Nu talar många istället om ”jag och partiet”, som om det var två jämbördiga storheter. Det är förstås ytterligare ett steg i den tilltagande personfixeringen, som i sin tur är en följd av att partierna i stort sett avvecklat sina egna organisationer och istället lever via medierna.

Ur samma källa stiger ministrars iver att uttala sig om allt som trendar på twitter, eller dominerar facebookflödena. De vill till varje pris vara med där det händer. Inte nödvändigtvis därför att de har något de vill uträtta, eller kan tillföra något till diskussionen. De vill bara ta tillfället i akt att placera sig rätt i de strömmar som engagerar folk, så att de kan dra nytta av opinionen, eller åtminstone se till att de syns, så att ingen kan anklaga dem för att vara okänsliga och reserverade. De lever via medierna. De vill vara ”jag” i det som fångat offentligheten.

På det här sättet förstärker politiska makthavare bilden av att de på något sätt är ansvariga för, och satta att styra över, alla delar av livet. Vi är på väg in i den sortens system som präglar mer primitiva statsbildningar, som så snart något upprör kräver att en ”stark man” kliver in och gör något. Vadsomhelst.

Vad är egentligen syftet med att kulturminister Amanda Lind kliver in och ställer sig i mitten av diskussionen efter Josefin Nilsson-dokumentären? Vad är det hon vill åstadkomma? Vad är hennes poäng med att kalla till sig Dramatens ledning för ”samtal”, förutom att hon — ”jag” — vill markera distans till Dramatens ledning och därmed närhet till alla upprörda medborgare? Vad är det hon vill?

Det är ytterst oklart. Och ingen, inte heller de journalister som rapporterar om saken, verkar bekymra sig över det.

Det här är något att se upp med. Journalister har sugits med i politikens ”jag”-trend. Oavsett vad saken gäller ska alltid en minister sökas för en kommentar. En ”stark man” eller ”stark kvinna” ska ställas mot väggen. Många journalister uppfattar det säkert som kritisk och granskande journalistik. Som en del av uppdraget att utkräva ansvar å medborgarnas räkning. I själva verket riskerar det att bli motsatsen.

Att sätta ministrar i fokus, i frågor där deras ansvar är marginellt eller obefintligt, är att agera okritiskt. Det är att hjälpa politiker att göra politiska plattformar av frågor som borde vara något mer än verktyg för röstfiske. Det är också att ge svenskar en felaktig bild av hur den svenska statsapparaten fungerar. Sådan journalistik bygger på ett underliggande antagande om att Sverige är ett land som styrs av ministrar som personligen griper in, så snart något inträffar som fångar allmänhetens intresse.

Men vi har inte ett system där enskilda ministrar är ansvariga för att gripa in i varje sak som sker i samhället. Vi har ett system som till stor del bygger på institutioner, inte individer. Det finns en poäng med det. Den poängen borde journalistiken hjälpa till att påminna om, istället för att låta mediehungriga politiker sätta agendan.