Mission impossible

Det skulle kunna vara en stenhård förhandlingsstrategi. Om det inte vore för att det saknas ett tydligt mål, en ledare med stöd i de egna trupperna, en idé om vägen framåt och … ja, en förhandlingsstrategi.

Det brittiska underhuset ställde sig bakom två beslut i går kväll: dels att Storbritannien inte ska lämna EU utan avtal, så kallad hård Brexit, dels att Theresa May ska omförhandla överenskommelsen med EU, särskilt med avseende på nödlösningen vad gäller den irländska gränsen. Samtidigt sade underhuset nej till att skjuta upp Brexitdatumet, som nu är mindre än två månader bort, och att öppna för en ny folkomröstning.

I korthet betyder detta att underhuset, åtminstone för tillfället, stängt ett par möjliga nödutgångar, hänvisat till en av EU igenspikad dörr och strängt uppmanat premiärministern att gå ut genom den dörren, men utan att använda hammare, kofot eller något annat verktyg.

Att bara säga nej till en hård Brexit betyder i själva verket ingenting, så länge det inte finns en majoritet för ett alternativ. Att instruera May att omförhandla avtalet är poänglöst om det inte finns någon idé om hur en alternativ lösning på Irlandsfrågan ska se ut, även om EU skulle backa och gå med på omförhandling. Det här problemet är nästan logiskt omöjligt att lösa. Parlamentet vill inte ha en gräns mot Irland. Inte heller en gräns mellan Nordirland och resten av landet. Inte en ordning som gör att Storbritannien måste följa vissa EU-beslut eller förbli inom EU:s inre marknad. Och inte en lösning som den som nu ligger.

Vad finns då kvar?

Gårdagens omröstning var helt enkelt ännu ett exempel på att det brittiska underhuset i Brexitfrågan bara kan samla majoriteter mot lösningar, aldrig för lösningar.

Att slutdatumet inte sköts upp, åtminstone inte denna gång, och att en ny folkomröstning, åtminstone för stunden, avskrevs var egentligen det enda som parlamentet gav Theresa May som påtryckning mot EU. Trots brist på strategier pågår ett förhandlingsspel och även om EU försöker spela tuff, växer oron inte bara i Bryssel, utan i medlemsländerna. Den enade EU-fronten har börjat uppvisa sprickor och kanske finns någon möjlig framgångsväg för Storbritannien på så sätt. Men det är en riskfylld strategi. Den irländska premiärministern Leo Varadkar är inte en stor vän till britterna och har snarare vinnlagt sig om att skapa hinder än lösningar. För Spanien finns den infekterade Gibraltarfrågan.

Spricker enigheten i EU kan det innebära möjliga framgångar för Storbritannien, men det också att komplicerade frågor som hjälpligt lagts till ro i det nuvarande avtalet öppnas igen.

Nu måste May lägga fram ett nytt utträdesförslag inför parlamentet senast 13 februari. Det ska innehålla ”alternativa överenskommelser” till den nuvarande lösningen på Irlandsfrågan. Mer specifikt än så var inte underhuset.

Lycka till.