Mitten är – nu som då – en gråsosse

Orkar ni med lite partipolitik, så här i mellandagarna? Bra, då kör vi. Det är klart att det finns en mitt. Det är bara det att den inte ligger i mitten. Men för att ta det från början: Två partier, har vi fått lära oss, hör till ytterkanterna: Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det låter bestickande, för om man tittar på den gamla vänster-högerskalan är det ju där just de här partierna hamnar: ytterst.

Men så ställer verkligheten till det. Sådant man ser med sina egna ögon.

Miljöpartiet föll ur regeringen och nästan omedelbart spann Socialdemokraterna som en samling nymatade bondkatter. Äntligen var de av med barlasten. Lite underligt, förstås, för ingen har ju tvingat Socialdemokraterna att binda sig vid Miljöpartiet, men det är en egen liten artikel. Det intressanta den här gången är hur lättade Socialdemokraterna är av att slippa sin regeringskamrat. Och inte bara de: Moderaterna erbjöd sig genast att göra upp med regeringen i sådana frågor som Miljöpartiet låst, trots att Ulf Kristersson har ett närmast desperat behov av att finna konfliktytor för att riva ned Magdalena Andersson från triumfvagnen.

Varför denna lättnad och glädje av att bli av med Miljöpartiet?

Enklast uttryckt därför att Miljöpartiet är ett ytterkantsparti. Det är visserligen ett parti som arbetat hårt för att gå från idealism till realism, men verkligheten hann i kapp partiet. En rad stora frågor, där Miljöpartiet inte kan stöpa om sig för mycket utan att förlora sin själv, har under de senaste åren blivit centrala. Till exempel energipolitiken, invandringen, infrastrukturen, nyindustrialiseringen, till och med klimatpolitiken. I de här frågorna intar Miljöpartiet extrempositioner, långt ifrån mitten bland väljarna och mitten bland de andra partierna. De saknar lösningar på problemen, förespråkar lösningar ingen annan tycker är rimliga eller förnekar till och med tidvis att problemen finns, som till exempel i migrationsfrågan.

Partiets ambitiösa arbete att gå från idealism till realpolitik har tvingats på grund av faktiska omständigheter. Och det gäller inte bara de stora frågorna om energiförsörjning och annat. Inget annat parti har så helhjärtat och okritiskt tagit in den svårdefinierade oreda som brukar kallas identitetspolitik. Bara i och med det har Miljöpartiet förpassat sig själv till ytterkanten.

Centerpartiet talar ständigt om mitten med den underförstådda meningen att just de står just där. Det hörs ju till och med på namnet. Men så är det detta med verkligheten.

Centerns mittenposition, för den är ett historiskt faktum, byggde på en rätt skamlös pragmatism. Andra borgerliga partier brukade, med lika delar hån och avundsjuka, säga att Centern var det enda partiet utan ideologi. Partiet hade växt ur intressepolitik för bönder och landsbygd, det räckte. Det var en på det stora hela framgångsrik strategi, i den meningen att Centern varit part i väldigt många stora beslut under efterkrigstiden, oavsett vem som satt på regeringsmakten.

Men nu är Centern ett helt annat parti. Nu är dess existensberättigande att vara ett parti med stenhårda liberala principer, som aldrig ska överges. Inget parti, skulle man kunna hävda, är numera lika ideologiskt som Centern. Det märks förstås i de trassliga självmotsägelser partiet hamnar i vad gäller regeringsmakten, men det märks också i sak. Vad gäller ekonomisk politik, särskilt sådan som har att göra med privatiseringar, är Centern alldeles uppenbart ett ytterkantsparti. Det ligger närmare Miljöpartiet i sitt sätt at resonera om migrationen än något av de stora partierna. Centern har helt enkelt av egen kraft och av omständigheterna kommit att placera sig i den politiska ytterkanten, i förhållande till väljarna och de övriga partierna.

De partier som vanligen kallas ytterkantspartier har samtidigt gått åt andra hållet. Vänsterpartiet har i praktiken släppt identitetspolitiken och odlar nu målmedvetet industripolitik och annat av det slaget som kan tänkas locka och tilltala LO-väljare. Sverigedemokraterna har systematiskt i flera år slipat på sin oppositionella roll på att alldeles särskilt sätt. Istället för att bygga sin etablissemangsoppositionella roll på radikalitet och överord har Sverigedemokraterna spelat på att framstå som det sunda förnuftets företrädare. Deras roll som alternativ bygger på att framställa andra partier som extrema, eller utan kontakt med väljarna. De har inte haft så svårt att lyckas med det.

Kan man lita på att Vänsterpartiet och Sverigedemokraternas dragning mot mitten är äkta? Nej, det kan man förstås inte. Men den bästa gissningen är väl att den står sig så länge strategin ger politiska framgångar.

Så vad betyder detta? Var är mitten?

Mitten på höger-vänsterskalan har successivt förskjutits högerut under de senaste tjugo åren. Just nu ligger den i riksdagen på Centerns sista mandat. Men grupperar man istället partierna efter den värdeskala som kallas GAL-TAN ser det annorlunda ut. Då hamnar Miljöpartiet och Centern på den mer kulturradikala sidan, medan Moderaterna, Socialdemokraterna och även Sverigedemokraterna hamnar på den mer traditionella sidan. Och på tjugo år har mittpunkten på den skalan knappt rört sig. Mitten ligger, då som nu, ungefär där måttliga högersossar befinner sig.

Mitten, enkelt uttryckt, är en gråsosse.

Det är där vi kommer att hamna, om systemet fungerar som det ska och det gör det antagligen, om än långsamt. En ekonomisk politik som drar lite mer åt vänster. Inte så mycket privatiseringar. En starkare stat i de mest grundläggande avseendena som lag och ordning, men också vad gäller vård. Arbetslinje. Stram invandringspolitik. Exakt hur det kommer att ske, i vilka koalitioner och med vilka uppgörelser, återstår att se, men det är faktiskt mindre viktigt, om man inte själv är politiker.

Det är klart att det finns en mitt och det är där politiken kommer att landa till slut. Det vi väntar på är att partierna ska vänja sig vid att mitten ligger någon annanstans än de trodde och att de börjar lita på vad de själva ser, när de definierar vad ett ytterkantsparti är.

* * *

Läs även: Hakelius: Äntligen begriper man!

Läs även: Björklund: "Jag hatar Annie Lööf"