Mitten ense: ja till nej

Nu är mittenpartierna ense: de vill se Ulf Kristersson som statsminister. Därför lovar de att rösta nej till honom om han frågar riksdagen.

Det är ett sätt att beskriva dagens presskonferenser på. Här är ett annat:

Annie Lööf menar att det krävs "fler ja och färre nej". Därför säger hon nej till att pröva en alliansregering i riksdagen, nej till att låta moderater och kristdemokrater bilda regering och nej till att låta Stefan Löfven bilda regering. Däremot säger hon ja till alla regeringar som inte går att bilda.

Eller så här:

Sverige har haft samlingsregering två gånger: under unionskrisen med Norge 1905 och under andra världskriget. Mittenpartierna anser att deras vånda över regeringsbildningen nu är så allvarlig att det krävs samlingsregering igen.

Eller så här:

Jan Björklund vill inte släppa fram en m-kd-regering, eftersom den skulle bli så svag att det skulle kunna leda till nyval om ett tag. Istället föreslår han tre omöjliga alternativ och går inte det får det bli nyval nu.

Eller så här:

Annie Lööf vill absolut hålla samman alliansen. Det är så viktigt för henne att hon kan tänka sig att sitta i en Stefan Löfven-regering.

Det skojiga med decemberöverenskommelsen var att den försökte göra det som var omöjligt att förklara, till något självklart. Det skulle till exempel bli naturligt att ett parti röstade mot sina egna förslag.

Då verkade det som ett rätt udda inslag och man kunde tro att partierna lärde sig något på att DÖ gick åt skogen, åtminstone som uttalad princip. Nu verkar det snarare som om DÖ bara var en förövning för mittenpartiernas sätt att hantera den här regeringsbildningen. Den här gången är det inte bara det som är omöjligt att förklara som ska bli självklart, utan det som faktiskt är omöjligt ska bli självklart.

Det är ett rätt härligt skådespel. Inget handlar längre om sakpolitik, eller Sverige, eller något annat av det slaget. Allt handlar nu bara om två partier som lovat det omöjliga, men inte vill backa, inte vill ta några konsekvenser, inte vill göra något alls, strängt taget, utom att vänta och hoppas på att verkligheten plötsligt blir en helt annan.

Det här är faktiskt inte alls så komplicerat. Mittenpartierna måste helt enkelt bestämma sig för om de vill vara del av den 60-procentiga majoritet i riksdagen som inte vill ha en socialdemokratisk regering, eller om de vill byta sida och istället stödja en sådan regering.

Det finns argument för båda ståndpunkter. Oavsett om mittenpartierna bestämmer sig för att ge Löfven eller Kristersson stöd, kommer Sverige att puttra på. Inget av valen vore en katastrof för landet. I båda fallen kommer det att uppstå problem under mandatperioden, antingen drivna av att Sverigedemokraterna efter en tid sätter hårt mot hårt, eller av att mittenpartierna känner sig mosade av Socialdemokraterna. Men sådant hör faktiskt den demokratiska processen till. Det är inte misslyckanden, utan demokratins sätt att under ordnade former hantera faktiska motsättningar och faktiska problem.

Det blir därför allt underligare att höra mittenpartierna beskriva varje form av demokratisk process i riksdagen som ett bekymmer. Den bisarra tanken om samlingsregering är körsbäret på toppen av den gräddbullen: mittenpartierna vill helt enkelt se till att riksdagens makt ska förhandlas bort i förväg, så att alla överraskningar kan undvikas. Det är i den hörnan de har målat in sig. Det är själva valresultatet de opponerar mot.

När man manövrerat sig in i den positionen har man helt enkelt gått fel. Och så länge man inte inser det, utan försöker att få alla andra att gå vilse åt samma håll, kommer man att känna sig precis så där plågad som både Lööf och Björklund såg ut att vara på sina presskonferenser.

Huvudet i kläm?

Jajamän!

Men dra ut det, då.