Möss som elefanter

Det är dags att tala om mössen i rummet: Centern och Liberalerna.

Regeringsbildningen har samma effekt som en skev lins. Smått blir stort och stort blir svårt att ens urskilja. En position som genom linsen verkar central, blir – så snart man får ordning på skärpan – ett dödläge i ytterkant.

Vad ska Centern och Liberalerna ta sig till?

Det blir ju ingen alliansregering, har de själva bestämt. Partiledningarna drar, som alltid i nödfall, mot det som de fortfarande uppfattar som solsystemets mitt: Socialdemokraterna. De hoppas säkert på att få något tillbaka. Annie Lööf, alliansens stora drömmare, har nog ännu inte alldeles lyckats förtränga det där tänkta ögonblicket, då Stefan Löfven nickar buttert och släpper fram henne som Sveriges första kvinnliga statsminister.

Men här i den verkliga världen, vad kan vi vänta oss där?

Vad som helst på kort sikt, förstås. Tillsammans har mittenpartierna en betydelsefull ställning i just det här läget. Sådant kan leda till alla möjliga konstigheter. Men det kommer att gå över. Hur de än gör.

Det brukar sägas att politik avgörs i mitten, men det är inte säkert att det fortfarande stämmer. Riksdagen balanserar inte längre på mittpunkten, med någon enstaka procentenhet mer för den ena grupperingen än för den andra. Vad man än tycker om Sverigedemokraterna och hur man än tolkar deras ekonomiska politik, deras välfärdsstatskramande och deras Per Albin-retorik, är nu 60 procent av riksdagen mot en vänsterregering.

Detta är helt enkelt hårda fakta. Det som de borgerliga partierna kämpat för i decennier och nästan aldrig lyckats med – att få bredare folklager att rösta mot socialdemokraterna – har nu skett.

Det är det som gör Centerns och Liberalernas position så hopplös. De tillhör en majoritet de inte vill vara med i. Problemet för dem är inte att de förlorat, som är det vanliga kriteriet på ett misslyckat val, utan att de tillhör den vinnande sidan. De vill helt enkelt inte vara vinnare om vinnarsidan innehåller fler grupper än urbana, liberala världsmedborgare med värdegrundsmärkta övertygelser.

Det behöver kanske knappast tilläggas att den sortens finkänslighet aldrig plågat Socialdemokraterna på sin kant.

Det är den här bakvända situationen som får mittenpartierna att utesluta allt möjligt och pröva allt omöjligt. Deras förstahandsval har varit att Socialdemokraterna ska kapitulera. Annorlunda uttryckt att Socialdemokraterna går över till den vinnande majoriteten, får den att växa från 60 procent till drygt 85 procent, röstar mot sig själva och därmed gör Sverigedemokraternas del av majoriteten oviktig.

När det gått i stöpet blir förstås den mest närliggande planen att istället gå över till den förlorande minoriteten. Det visar hur desperat illa mittenpartierna placerat sig, för att sälla sig till Socialdemokraterna vore ett slags kamikazelösning. Både Centern och Liberalerna vet vad en sådan bindning betyder: de mals ned och körs över. De har erfarenhet av det. Det finns, till skillnad från många tidigare tillfällen, inga sakpolitiska resonemang bakom en övergång till Socialdemokraterna. Den här gången handlar det bara om att ta sig ur den vinnande majoritet man inte vill tillhöra.

Och tredje lösningen är att låta den vinnande majoriteten ta makten i form av Moderaterna och Kristdemokraterna, men ställa sig vid sidan om och låtsas att man inte har med saken att göra. Det är Bengt Westerberglösningen: inte sitta i samma soffa som Wachtmeister, men låta moderaterna förhandla med honom, så att det ändå kan bli en regering.

Hur det än går har Centern och Liberalerna ställt till det för sig själva. De har positionerat sig som oppositionella mot själva valresultatet, trots att de tillhör den vinnande sidan. Allt de nu försöker åstadkomma är på ett eller annat sätt försök att göra valresultatet oviktigt. Det är en rätt enastående prestation i politisk klantighet. Hade valresultatet på något väsentligt sätt överraskat, kunde man förstå hur det gått till. Men i själva verket skedde inget särskilt förvånande i valet. Det här resultatet har mittenpartierna haft månader – för att inte säga år – på sig att diskutera och lägga fast en strategi för.

Politik kanske inte längre avgörs i mitten, särskilt om mitten stängt alla möjliga dörrar i förväg och bara vill det omöjliga. De val mittenpartierna nu upplever sig ha, är alla dåliga för dem själva. Och även om den stora koalitionen, den mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, mot förmodan skulle komma till stånd, vore det till mittenpartiernas nackdel. De skulle behövas för att skrapa ihop en majoritet, men matematisk nödvändighet är inte detsamma som politisk kraft. Att vara röstboskap åt två stora partier, snarare än bara ett, är antagligen inget väljarna skulle uppfatta som särskilt attraktivt.

Vi har en ny situation i svensk partipolitik. Alla partier är rätt usla på att anpassa sig till den. Men mittenpartierna tar ändå priset. Och det är svårt att se hur de skulle kunna göra sig verkligt relevanta igen.

Det här är partier som, om de får riktigt bra kort i handen, genast förklarar att de vill spela schack. Genom linsen är de dramats kungamakare. Utan linsen snarare mittenpolitikens änglamakare.