Hakelius: Suget efter ett rejält undantagstillstånd

Lina Lund, DN:s Berlinkorrespondent, skrev för ett par veckor sedan en intressant artikel om Angela Merkels klassiska flyktingsentens ”Wir schaffen das”. Hur blev det, frågade Lund.

Klarade de det?

Hon kommer förstås inte fram till något svar. Ingen, inte ens Merkel, kan ju riktigt definiera vad det var som skulle klaras, vad ”klara” innebär och så vidare. Men framförallt är den typen av utredningar i grunden en misstolkning av vad frasen syftade till.

Ludwig Wittgenstein talade om språkspel. Det är inte en svårbegriplig tanke: Fraser har inte en betydelse som en gång för alla gäller i alla sammanhang. Fraser får en betydelse i ett konkret sammanhang, som skapas i samspel med andra människor.

Det rimliga sättet att förstå ”Wir schaffen das” är att inte se det som ett faktapåstående om något väldefinierat politiskt mål. Det rimliga sättet att förstå frasen är helt enkelt som en fras som syftar till att ingjuta lite hopp och självförtroende i tyskarna. En ledares sätt att visa att det inte finns någon anledning till panik. Situationen verkar kanske kaotisk, men det kommer att ordna sig. Det var en fras som, vad gäller språkspel, antagligen avsåg att ligga närmare tröst än polemik.

Men inte hjälpte det. Merkel hade redan förlorat för mycket trovärdighet i migrationsfrågor för att det skulle funka. Begripligt, kanske, men exemplen på hur offentligheten ständigt envisas med att sätta in uttalanden i fel språkspel och sedan odla sitt ursinne, blir allt fler. Just den sortens feltolkningar har blivit stapelvara i en tid då alla slåss för rätten att vara hysterisk över sitt favoritämne, oavsett om det är klimatet, gängkriminalitet, transrättigheter eller migration.

Man kan ana vart den här gälla tonen leder. Drömmen om ett undantagstillstånd, där alla tvingas dra åt samma håll, inpiskade av dagliga presskonferenser och massmedier som mobiliserats för saken, blir allt vanligare. Varför bara möta Covid-19 med extrema pandemiåtgärder? Är inte klimatet lika viktigt? Laglösheten? Och så vidare.

Jag är inte säker på att det finns en väg ur det här. Det skrivs dagligen saker som bara för ett par år sedan skulle betraktas som prilliga, orimliga och just hysteriska. I dag passerar de utan kommentar. Och det är väl som nästan alltid: skribenter skapar mindre opinion än de surfar på en opinion som redan finns där. Det verkar helt enkelt som om suget efter ett rejält undantagstillstånd lockar allt fler, som känner sig hotade, rädda och förvirrade.

Det fanns en tid då vi fortfarande kunde ta emot ett ”Wir schaffen das” för vad det var. Vi hade tillräckligt självförtroende för att ta del av ett språkspel som var lugnande och tröstande. Inte längre.