När partiet riktar in sig på eliten blir väljarna fiender

Polly Toynbee, möjligen den mest förgrämda kolumnist som mänskligheten producerat, brukade alltid dyka upp i svensk press. Det var aningen oklart varför. Kanske därför att hon uttryckligen hade svensk socialdemokrati som ideal. Kanske därför att hennes sociologiska profil — urban mediemedelklass på vänsterkanten — så exakt matchade de flesta svenska journalisters egen sociologiska profil. Det var, under alla omständigheter, inte en djup insikt om brittisk politik och en orakellik förmåga att förutspå framtiden, som avgjorde saken. Toynbee har snarare ägnat större delen av sin karriär åt att förklara hur britter borde tänka och sedan vara rasande på att de inte tänker så.

Det gäller även efter förra veckans lokalval.

Redan före valen skrev Toynbee i the Guardian att den sittande regeringen representerade ”ondska”, eller åtminstone ”något ont”, beroende på hur starkt man vill översätta. De som tolererar eller uppmuntrar ondska är ett större hot mot världen än de som faktiskt begår onda handlingar, citerade hon Einstein och konstaterade att väljarna ”inte har någon ursäkt” att rösta på något annat än Labour, nu när partiet faktiskt skaffat sig en fullt valbar ledare.

Och så gick det som det gick. Fyllnadsvalet i Labourfästet Hartlepool gick till den konservativa kandidaten med bred marginal. I valet till de 143 lokala församlingarna förlorade Labour över 300 mandat och kontrollen i upp emot tio av dem. Tories får egen majoritet i minst 60 församlingar, ett dussin fler än förra valet. Även De gröna gör ett bra val.

Vad i all världen ska Toynbee säga om väljarna nu? De hade ju ”ingen ursäkt”.

I skvallerspalten Steerpike i Spectator kan man kanske få en aning. Där citeras en lokal labourledare, som förlorat makten: ”väljarna har svikit oss”.

När politiker uppvisar en så aningslös övertygelse om att väljarna är skyldiga att leverera enligt instruktion, är det svårt att inte le. Men den attityd som Toynbee och andra framträdande labouriter uppvisar har också en djupare botten.

Allt gick inte dåligt för Labour. Partiet håller fast vid borgmästarposten i London, om än med överraskande liten marginal, med tanke på att motkandidaten från Tories i stort sett lämnades åt sitt öde av det egna partiet. Såväl vinsten i London som de breda förlusterna i landet i övrigt och inte minst förlusten av Hartlepool, ger en ganska god bild av vad Labours grundläggande problem är: partiet har gentrifierats. Från att ha varit ett brett och folkligt parti, har det blivit en rörelse för ett allt smalare och allt mer intellektualiserande toppskikt. Det som håller samman Labours kärna blir i allt större utsträckning universitetsexamen och radikala teorier om strukturella maktförhållanden, än fackmedlemskap eller klasskänsla.

Till dels är förändringen demografisk och, i den meningen, ofrånkomlig. Även i Sverige har tjänstemännen snarare än arbetarna varit i majoritet i Socialdemokraternas väljarkår sedan länge. De index på klassröstning som finns visar en tydlig försvagning i snart sagt alla länder. Men allt är inte demografi. Det handlar också om hur man svarar på och hanterar demografiska och sociologiska förändringar.

Toynbees attityd är på så sätt ett god illustration av socialdemokratiska partiers problem i stort. För den delen också Demokraternas problem i USA, även om rasfrågan komplicerar bilden där.

I korthet kan man säga att de demografiska och sociologiska förändringarna först har fått många socialdemokratiska rörelser att ”moderniseras” på ett sätt som ofta beskrivits i vänster-högertermer. Tony Blair är det främsta exemplet, men liknande förändringar skedde i till exempel Tyskland och Sverige. Men förändringarna hade en annan dimension än driften åt höger och den dimensionen är kanske på längre viktigare: partierna förflyttade tyngdpunkten från arbetarklass och lägre medelklass till övre medelklass, från arbetsplatser till universitet, från studiecirklar till massmedier, från en bred koalition som samlade ett brett skikt i storstad, småstad och på landsbygd, till en smalare grupp med uttalat storstadsperspektiv.

Det här är gentrifieringen av arbetarrörelsen och även om den ekonomiskt drog högerut då den först satte igång, innebar den på ett djupare plan att socialdemokratiska partier blev väldigt känsliga för den övre medelklassens trendkänslighet. Det började med marknadsreformer och avregleringar, men trenderna förändras och nu gäller snarare identitetspolitik, genusteori, progressiv historierevisionism och frasradikalitet.

Resultatet är att socialdemokratiska partier får allt svårare att ens kommunicera med sina tänkta väljargrupper. Väljarna — i den mån de inte tillhör en universitetsutbildad elit, inskolad i de rätta teorierna — blir i allt större utsträckning ett problem, rent av fiender. I Storbritannien har den här saken ställts på sin spets genom Brexit. I Sverige genom Sverigedemokraterna. Men i grund och botten är problemet detsamma: de socialdemokratiska rörelserna har manövrerat in sig i en situation där väljarna blir motståndare. Det är det som skapar öppningar för borgerliga, konservativa och högerpopulistiska rörelser, som i mindre grad gått i samma fälla.

I Sverige har Miljöpartiet misslyckats totalt med att kapitalisera det som sker, men i Storbritannien och framförallt i Tyskland har de socialdemokratiska rörelserna dessutom fått konkurrens på den gentrifierade arenan av de gröna. Arbetarrörelsen har placerat sig där den äts från två håll och saknar en naturlig väg fram.

Det är den frustrationen vi hör från Storbritannien. Det kommer att bli mer av samma vara från flera håll.