När SVT tappade koncepterna

Om det nu är så att den så kallade demokratiparagrafen ska tolkas som SVT gjorde i fredags kväll, behöver den ändras. Det är fullkomligt orimligt att politiska partier inte ska kunna debattera med varandra, utan att SVT lägger sig i.

Det Åkesson sade var det här:

– Man måste ställa sig frågan varför är det så svårt för de här människorna att få jobb – jo det är för att de inte är svenskar, för att de passar inte in i Sverige och det klart att då är det svårt att få jobb, sade Åkesson och fortsatte, efter att Annie Lööf avbrutit honom:

– Då är det klart att det är svårt att få jobb, och då måste man få förutsättningar att bli just svensk, man måste få förutsättningar att passa in i Sverige.

Om det här är över gränsen för vad vuxna människor – eller för den delen barn i vuxnas sällskap – anses vara mogna att hantera, är ribban helt enkelt lagd för lågt. Nu är det osäkert om det är så. Formuleringen i demokratiparagrafen är denna: ”programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.”

Formuleringen ”som helhet” måste, till att börja med, rimligen betyda något. Det mest logiska är att den betyder att varje enskilt uttalande inte måste dras igenom en formuleringstvätt, förutsatt att det förekommer andra åsikter, mothugg och debatt. Men även om paragrafen mot förmodan inte betyder det, måste SVT, Granskningsnämnden och de andra måste svara på frågan vad i Åkessons uttalande som är så förgripligt att det kräver avståndstagande.

Den första motiveringen var att Åkesson sagt att invandrare som grupp inte kan bli svenskar. Efter att det blivit tydligt att det helt enkelt inte stämde, gjordes reträtt under utläggning av rök. Vad det nu är som var över gränsen är oklart.

Generaliseringar förekommer i alla politiska debatter om alla grupper. Ett sätt att tolka Åkesson är helt odramatiskt. Om man med "passar inte in" till exempel menar att nyanlända inte talar svenska, skulle alla partiledare kunna ha sagt samma sak. Om man menar mer än så, som att det finns kulturella skillnader som försvårar integration, måste det rimligen vara något som är legitimt att diskutera i en politisk debatt. Att den debatten börjar på ett generaliserande plan är varken unikt eller konstigt.

Om det förgripliga är att Åkesson uppenbarligen föredrar assimilation – det vill säga att de som bosätter sig här anpassar sig till majoritetskulturen – framför integration, vore det gravt hyckleri att reagera mot den saken. I Sverige talar vi gärna om integration, men i praktiken litar vi till assimilation. Det har att göra med att Sverige på många sätt är en rätt sluten insiderkultur, även om vi inbillar oss att vi är öppna. Toleransen för avvikelser är låg och olikheter gör svenskar nervösa.

I den meningen var Åkessons inlägg en möjlig början för en riktigt intressant politisk diskussion. Om det han antyder, att invandrare i Sverige har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden därför att svenskar sätter ett väldigt högt värde på att alla ”passar in”, finns något att tala om. Ett allvarligt problem, faktiskt, eftersom man inte kan förvänta sig att ett sådant svenskt kulturellt drag snabbt kan tyna bort. Då har vi konstruerat en situation som innebär att vi tagit emot väldigt många personer från andra länder, utan att ha särskilt utvecklad förmåga att hantera saken.

Det borde de andra partiledarna ha sett som en bra öppning för deras egna resonemang. Sverigedemokraternas svaghet i det som är deras kärnfråga är att de är väldigt dåliga på att föreslå lösningar på de problem vi redan har. De återkommer hellre till att vi inte borde ha gjort som vi gjort. Det hjälper oss inte nu.

Någon sådan debatt blev det inte. Istället blev det skrik och dunk i talarstolen och som kronan på verket SVT:s ängsliga avståndstagande. Och när det framkom att ansvarig utgivare gillat SD-kritiska inlägg på sociala medier ersattes hon på sin post.

Alla kanske inte minns det, men det är sex år sedan Agenda hade frågeformuleringen ”Hur mycket invandring tål Sverige” under en partiledardebatt. Då fick samma ansvariga utgivare löpa gatlopp för att ha tillåtit den formuleringen. Den ansågs bekräfta "rasistiska osanningar". Det finns ett mönster. Det är att Public service saknar självförtroende nog att fatta begripliga beslut och stå för dessa. När de fattar beslut i frågor av det här slaget utmynnar det nästan alltid i en röra av oklarheter, reträtter, dimma och ångest.

Det här är verkligen nedslående. Det är stora delar av diskussionerna efter SVT:s avståndstagande också.

Det vanligaste argumentet för att SVT gjort fel är att avståndstagandet kommer att gynna SD. Partiet kan dra på sig ”offerkoftan” och kapa åt sig lite extra röster i valets slutskede. Det är antagligen sant, men det är att missa själva problemet.

Det problematiska med SVT:s sätt att agera är inte att SD gynnas. Det problematiska är att det är fel. Det är ytterligare ett exempel på hur journalistisk ängslighet gör att medieredaktioner inte klarar av att sköta sina jobb. De förmår inte hålla huvudet kallt, utan dras med i den hysteri som omger ett politiskt system som för tillfället är utsatt för ifrågasättande och ändrade maktförhållanden. De gör sig till en del av det system som är satt under press, istället för hjälpa medborgarna att förstå de förändringar som sker.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur diskussionerna i kontrollrummet gick och hur de utmynnade i att det är rimligt att Public Service gör sig till en part i en partiledardebatt två dagar före valdagen. Det är den bubblan vi borde tala om. En eller två procent mer eller mindre för SD gör varken hit eller dit, men en journalistik i så total avsaknad av självförtroende och kallt omdöme, är ett riktigt problem.