Nu är det Centerns tur att acceptera SD
Processen för att acceptera att det finns ett nytt parti är långsam och vid det här laget välkänd. Nu är det Centerns tur.
Toppbild: TT
Efter fyra val och tjugo procent verkar frågan fortfarande märkligt svår att hantera: varför röstar folk på Sverigedemokraterna? Är de lurade? Klarar de inte av att hänga med i samhällsutvecklingen? Har andra partier varit för villiga till eftergifter?
De flesta förklaringar utgår från att något är fel, oftast med väljarna. Men i går lanserade vänsterpartisten Claes Wallenius en radikal teori på DN Debatt: folk röstar på SD därför att de gillar partiet.
Vi måste nog inse att SD:s väljare röstar på SD för att de tycker som SD. Partiet har dock inte skapat den invandringskritiska opinion det ridit på. Den fanns i allt väsentligt redan 1988 när SD bildades.
Det finns inget nytt i Wallenius artikel. Det har varit tydligt ända sedan början av nittiotalet att politiker i samtliga etablerade partier ignorerat väljarnas skepsis mot den stora invandringen. I ingen annan fråga har skillnaden mellan valda och väljare konstant varit så stor. Finns ett fel att förklara, är det där felet ligger.
Sedan dess har de etablerade partierna bjudit på mer av liknande, om inte samma, vara. För att upprepa vad ni läst här tidigare: nästan alla problem vi diskuterar i dag, från elförsörjning till bristande försvar via fallerande vård, är problem som har skapats av politiken. Det är inte så konstigt om väljarna lockas att pröva det enda parti som inte varit direkt inblandat.
Nu blir Sverigedemokraterna direkt inblandade. Vi får väl se hur det går. Men tro inte att drygt tolv år av svårigheter att begripa det ganska uppenbara skälet till varför Sverigedemokraterna vuxit har nått sin ände, riktigt än.
Kristdemokraterna har gått igenom det. Moderaterna har gått igenom det. Liberalerna verkar – för tillfället – ha gått igenom det. Det vill säga skaffat sig ett mer realistisk och pragmatiskt och mindre halsstarrigt sätt att förhålla sig till att Sverige fått ett nytt stort parti.
Processen har varit nästan identisk i samtliga fall. Först förnekelse och avståndstagande. Sedan de första stegen till något slags öppning, som ofelbart skapat interna konvulsioner. I två fall till och med partiledarbyten. Sedan en långsam, stegvis acceptans för det ändrade läget. Nu råder till sist en aningen nervös normalitet.
Inget parti verkar ha haft förmågan att lära av de som gått före. Varje parti har plågat sig igenom processen som om den vore unik. Och nu är det Centerns tur.
Man känner igen alltihop.
Centern har haft fel strategi och ska nu inte låta sig fångas i vänsterburen, men ska samtidigt inte släppa efter vad gäller Sverigedemokraterna.
Centern ska inte överge sina ”grundvärderingar”, men ändå ompröva hur partiet förhåller sig till maktförhållandena i riksdagen.
Centern ska komma bort från fixeringen vid Sverigedemokraterna, men inte överge sin ideologi.
Det är klassiska steg 1-uttalanden i processen att acceptera ett nytt parlamentariskt läge. De tre borgerliga partierna har alla, var för sig, redan varit där. Nu har det börjat i Centern. Och som vanligt låter det som om det är en unik process, trots att varje steg vid det här laget är välkänt.
Det tog bara tolv år. Har vi tur börjar det bli klart efter 16 år.
***
