Nu är det val igen

Valsedlarna hamnar i medlemmarnas händer just nu. De har två veckor på sig att fatta sitt beslut, men antagligen är en majoritet av valsedlarna ifyllda och inskickade redan i slutet av denna vecka. Då är det i praktiken bestämt vem som blir ny premiärminister i Storbritannien.

Det är ett märkligt system i svenska ögon. Som om moderata partimedlemmar ensamma skulle ges makten att tillsätta statsminister. Och konstigt nog var det mindre konstigt, innan de brittiska partierna började blanda in medlemmarna.

I grunden ligger trots allt parlamentarismen och parlamentets suveränitet. Ingen eller inget har rätten att överpröva parlamentet, med undantag för monarken i vissa undantagsfall. Inte ens väljarna. De tillsätter underhuset, men sedan har de gjort sitt. Edmund Burke satte ord och principer på den där tanken. Han underströk att parlamentsledamoten är en förtroendeman, inte en osjälvständig delegat. Förtroendet är det centrala. Väljarna utser någon vars omdöme de litar på. Den förtroendevalda har därför inte bara rätt, utan en skyldighet att sedan lita till sitt eget omdöme, även om det i enskilda fall skulle gå emot de egna väljarnas kortsiktiga intressen.

Om man förstår systemet på det sättet är det mindre märkligt att en mindre grupp partimänniskor kan utse premiärminister på eget bevåg, förutsatt att den där gruppen är så liten att den består av parlamentsledamöter. Då handlar det helt enkelt om att erkänna majoriteten i parlamentet och principen att en premiärminister måste ha underhusets stöd.

Men principen om parlamentsledamöternas självständighet har aldrig varit okontroversiell. Burke själv blev inte återvald, efter att ha formulerat den där fina teorin. Och de brittiska partierna har under senare år själva tummat på de gamla reglerna, i nervositet över att annars verka elitistiska. Så nu har de dragit in partimedlemmarna i ledarvalen. Och plötsligt finns ett mycket märkligt mellanting mellan parlamentarism och ett slags presidentval med selektiv rösträtt. För den här modellen finns egentligen inga sammanhängande principer.

Även om systemet inom de konservativa innebär ett slags maktdelning mellan parlamentsledamöter och medlemmar, i det att ledamöterna utser de två kandidater medlemmarna kan välja mellan, kan man teoretiskt få en situation där medlemmarna väljer en kandidat som inte har stöd i parlamentet. Och försöket till demokratisering av ledarprocessen kan lika gärna leda till en känsla av urholkad demokrati, när en bråkdel av väljarna får vara med och välja premiärminister, medan de andra får se på.

Hursomhelst borgar det inte för en premiärminister som sitter stadigt och tryggt på sin post. Om nu något valsystem skulle kunna göra det i det läge som Storbritannien för tillfället befinner sig i.

Det blir med all sannolikhet Boris. Men vi vet inte säkert förrän den 23 juli. Sedan börjar nästa akt av den här pjäsen, som möjligen är på väg att övergå från tragedi till folklustspel.