Hakelius: Välkommen tillbaka till det politiska spelet, har ni saknat det?
Toppbild: TT
Äntligen stod de i talarstolen. Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.
En märklig stämning föregick söndagens partiledardebatt. Å ena sidan väntade sig egentligen ingen något fyrverkeri att tala om. Inte ens Jimmie Åkessons försök att ställa sig själv i centrum genom att kräva Anders Tegnells avgång på DN Debatt, skruvade egentligen upp förväntningarna. Å andra sidan var abstinensen svår bland den antagligen alldeles för stora skara som livnär sig på att analysera vad politiker säger.
Äntligen!
Det blev därför också en märklig stämning som följde på söndagens partiledardebatt. Rent objektivt var det en fumlande, nervöst trevande debatt där ett fåtal snabba lansstötar oftast följdes av lika snabba reträtter och inga motattacker. Men i analyserna var äntligen allt som de skulle igen.
”Politiskt råkurr”, ”stenhårt”, ”konfliktnivån ibland högre än någonsin”.
Lappri.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Januariavtalet är en bluff – hur länge ska det få fortgå?
Kommentarerna till debatten sade mer om kommentatorernas behov, än om debatten i sig.
Skälet till den prövande, osäkra stämningen i debatten var förstås att alla oroar sig för att trampa fel. Vid något tillfälle, det förstår alla, kommer väljarna att belöna den som kliver fram och bryter den nationella samlingen. Den som kliver fram för sent kommer att straffas. Men — det förstår också alla — den som kliver fram för tidigt kan få sig en rejäl örfil.
Det här kompliceras av att rätt tidpunkt att bryta samförståndet varierar beroende på parti. Sverigedemokraterna gör säkert rätt analys när de bestämt sig för att de ska vara först. Deras sympatisörer förväntar sig opposition mot etablissemanget.
Det kompliceras också av att hälften av oppositionen inte är opposition utan stödpartier till regeringen.
Det kompliceras ytterligare av att flera partiledare saknar den självklara pondus som gör att de kan räkna med att deras sympatisörer följer dem utan frågor. Det gäller Nyamko Sabuni, som hittills misslyckats med att ta den plats hon formellt tilldelats, och Ulf Kristersson, som fortfarande kämpar efter att ha förlorat en regeringsförhandling. Men även Ebba Busch måste kliva försiktigt. Det finns oro inom Kristdemokraterna för att hon springer för långt högerut. Tar hon i för mycket kan det straffa sig. Det är därför det blev så stor sak av en av få spetsigheter i gårdagens debatt: att regeringen ”med berått mod” tillåtit smittspridning. Det är precis den sortens formuleringar som kan skapa interna problem för Busch. Men de kan förstås också få henne att ta scenens centrum.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den amerikanska mardrömmen
Och där någonstans är det lämpligt att göra halt, blicka tillbaka över texten här ovanför och tänka en gång till.
Varför blir en debatt som söndagskvällens så ointressant?
Därför att den inte egentligen handlar om något i sak. Med möjligt undantag för Jonas Sjöstedt, som talade sig varm för mer pengar till offentlig sektor och mindre privatvård, var det en övning i positionering. En metaövning där det viktiga var hur väl man duellerade, inte vad man duellerade om.
Politiker tycker om att skylla journalister för att ”spelet”, inte innehållet, alltid hamnar i centrum. Det finns en poäng i det. Men ofta — och nu i större utsträckning än vanligt — hamnar ”spelet” i centrum, därför att det är i centrum. ”Spelet” är vad partiledarna och deras staber tänker på. Det finns ingen milsvid skillnad mellan politiska journalisters perspektiv och politiska rådgivares perspektiv.
Följden av detta blir att all känsla av ärlighet, autenticitet och angelägenhet dräneras ur debatten. Kvar blir just ett spel och en cynisk publik som sett det mesta förut.
Kanske är det oundvikligt, men det är tråkigt. Särskilt efter en kris som återigen visat att den svenska statsapparaten inte fungerar särskilt väl och att den professionalism, goda beredskap och robusthet som svensk statsförvaltning med rätta brukade yvas över, nu mest är ett minne från fornstora dar.
