Nu måste även Centerpartiet välja sida

Hur det än går i dag kommer Centern att tvingas tänka om. Skulle Stefan Löven bilda regering igen, imorgon, nästa vecka eller efter valet nästa år, kommer förutsättningarna att vara annorlunda jämfört med 2018. Då kunde Socialdemokraterna gå med på i stort sett vad som helst, så länge de kom tillbaka till sina anhängare med regeringsmakten. Den luckan i historien är inte öppen längre. Det interna missnöjet med en socialdemokratisk regering som driver Centerns marknadsliberalism är för spritt. Sättet att möta det har varit att öppna för olika idéer om vänsteromsvängning: höjda skatter, friskoleförbud, stoppade vinster i vård- och omsorgsföretag. Socialdemokraterna har lett in sig själva på en väg som gör centerpolitik omöjlig. Vänsterretoriken kanske mest har varit till för att uppväga högerpolitiken, men när det blir dags att bilda regering igen förväntar sig anhängarna att retorik och praktik hänger samman.

Centern valde att stötta vänsterblocket, på villkor att det inte förde vänsterpolitik. Det var en underlig idé från början och det var uppenbart att det inte var något jämviktsläge. Det Vänsterpartiet, med hjälp av Sverigedemokraterna, nu gjort är att meddela att även Centern måste välja sida. Vill man stötta en vänsterregering måste man tillåta vänsterpolitik. Kompromisser, javisst, men grunden för en vänsterregering kan inte gärna vara högerpolitik.

Vill man inte stötta vänsterpolitik får man söka samarbete med partier som inte vill driva vänsterpolitik. Det blir förstås fråga om kompromisser där också. I frågor som till exempel den om marknadshyror, även om de bara gäller nyproduktion, är majoriteten i riksdagen negativ. Tråkigt, kan man tycka, men nu har svenskarna röstat som de gjort.

Centern har gått så långt in i sin egenkonstruerade återvändsgränd att många centerpartister inte verkar förstå problemet. De tycker att moderater och kristdemokrater borde hylla Annie Lööf för att hon driver marknadsliberal politik. De resonerar som om en ordning där en vänsterregering tvingas bedriva högerpolitik är oproblematisk, till och med nu, när det är uppenbart för alla andra att den inte är det.

Sverige är på väg att få sin första statsminister som fälls i ett misstroendevotum. Hur mycket tydligare kan det bli att januariavtalet bygger på orealistiska premisser?

I grund och botten handlar det förstås om att acceptera hur svenskarna röstar, oavsett om man gillar det eller ej.

Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. I alla regeringsbildningar, som inte består av rena fantasier, kommer det ena eller det andra partiet att ha en roll. De kommer att ha synpunkter på politiken om de ska stödja en regering. Det är inte en personlig förolämpning mot Annie Lööf. Det är helt enkelt ett faktum som gäller alla inblandade. Det är också fullt rimligt.

Kanske är Centern redan på väg att tänka om. På presskonferensen i går påpekade Annie Lööf att det var Liberalerna, inte Centern, som propsat på att januariavtalet skulle innehålla den så kallade förnedringsklausulen mot Vänsterpartiet. Nu är det visserligen Nyamko Sabuni som understryker det rimliga i att tala med alla partier och Annie Lööf som gång på gång avfärdar det, men, som sagt, Centern kommer att tvingas tänka om, oavsett hur det går idag. Och Annie Lööf har manövrerat på så sätt att hennes parti i praktiken sitter fast som stödparti till Socialdemokraterna. Då får hon förhandlingar med Vänsterpartiet på köpet. De enda alternativen till en socialdemokratisk regering som Annie Lööf kan acceptera, är fria fantasier om olika storkoalitioner. Det handlar i praktiken om ett slags kartell av den etablerade politiska eliten, i ännu ett försök att räkna bort de svenskar som röstat "fel".

Det kommer, gud ske lov, inte att ske.