Nu passar det

Det är möjligen den mest aningslösa passusen på en kultursida hittills i år. Konkurrensen är hård. När Gunilla Kindstrand i förra veckan recenserade Ann Heberleins självbiografiska ”Fallet” — om hur Heberlein deplattformerades därför att hon ställde fel frågor — inledde hon med en middagsbjudning. Heberleins namn, förklarade hon, kan ”skaka liv” i vilken bjudning som helst. Till och med få folk att resa sig och gå innan huvudrätten är uppäten.

”Heberlein? Men hon är väl ändå inte OK?”, refererar Kindstrand en vän från en sådan bjudning.

Det är tänkt som en övning i igenkänning. Jag fylls istället av främlingskap. Hur kan människor som anser sig vara nyfikna, samhällsintresserade, rent av intellektuella, umgås med så inskränkta dumskallar? På vilket sätt anser de sig vara nyfikna, samhällsintresserade och intellektuella om den snäva ängsligheten är norm?

Ni som läst hela Kindstrand recension kanske protesterar. Hon är trots allt positiv till Heberleins ifrågasättande av svensk offentlighets politiska puritanism.

Visst. Nu, ja.

Det är trots allt så här det fungerar i Sverige. Ann Heberlein var inne, skrev fel saker och sparkades ut. Nu, med boken om hur hon sparkades ut, är det tydligen dags att släppa in henne igen. Nästa flockförflyttning. Jens Liljestrand gör ett sympatiskt porträtt av henne i Expressen (Karin Olsson skriver i samma tidning en mer problematiserande text, som är en av de få riktigt intressanta i ämnet). I Dagens Nyheter, korridorvakten framför andra, står Hilda Ärlemyr för samma sak. Susanne Nyström ger henne en klapp på axeln från ledarsidan och Alex Schulman gör det från nyhetsplats.

”Frågan är ju: vad är det för samhälle vi får när röster tystnar på det sättet”, avslutar Schulman sin text. Kindstrand kör samma linje i SvD, genom att citera Heberlein själv: ”Den andra frågan är bättre: ’Hur påverkas det offentliga samtalet av att människor som vill problematisera åsikter och uppfattningar, som ställer obekväma frågor och redogör för besvärliga fakta, utestängs?’”

Ja. Nu passar det.

När deplattformeringen av Heberlein skedde lät det inte på det här sättet. Jag var ganska ny och chefredaktör på Fokus då. Jag följde skeendet noga. Eftersom min ambition med Fokus var att tidningen inte skulle väja för det kontroversiella och alltid vara mer intresserad av det som inte sägs, än upprörd över det som faktiskt sägs, var det självklart att Ann Heberlein skulle få komma till tals i Fokus. Ju mer hon raderades på andra ställen, eller paraderades runt som ett avskräckande exempel, desto mer angeläget tyckte jag att det var. Fokus gjorde det årets stora sommarintervju med Heberlein och drog även in henne till tidningen som kolumnist.

Det föranledde gliringar och direkta påhopp. Att publicera Heberlein ansågs suspekt. Det var inte särskilt populärt på min dåvarande redaktion heller.

De frågor Schulman och Kindstrand ställer är viktiga. Men om de inte ställs och ges ett vettigt svar när det faktiskt kostar något, är det bara skitprat.

Dock: förtvivla icke! För den som verkligen vill ta frågor av det här slaget på allvar finns fortfarande gott om chanser.

Fokus publicerade nyligen en artikel av Chang Frick. Redan innan artikeln fanns, väckte den uppseende. Det skrevs om den i branschpressen. Fokus frotterade sig med ”högerpopulister”. Att vi har skribenter av alla möjliga slag — Daniel Suhonen, Alice Teodorescu, Markus Kallifatides, Nalin Pekgul, Nina Lekander, Joel Halldorf och många fler — spelade ingen roll. Det twittrades fördömanden och med all säkerhet var den ännu icke-existerande artikeln föremål för bannbullor på olika journalisttäta middagsbjudningar.

Chang Frick är väl ändå inte OK?

När artikeln väl publicerades rann fördömandena ut i sanden. Främst därför att artikeln var så välskriven, medryckande och originell i sitt angreppssätt, att kritiker skulle framstå som löjliga. Jag är inte längre chefredaktör, men jag vågar lova att Fokus gärna publicerar fler artiklar av Chang Frick. Han är nämligen en utmärkt skribent och journalist. Han har perspektiv som är ovanliga i en annars kulturellt, klassmässigt och socialt snäv journalistkår. Men det spelar ingen roll för korridorvakterna. Åtminstone inte förrän de bestämmer sig för att det är dags att byta fot.

Kanske står även Chang Frick, så utstött att han inte fick träda in i Publicistklubben, på tur att släppas in i korridoren. Det vore utmärkt. Men det är faktiskt rätt osmakligt med den retroaktiva glöden i kampen mot deplattformering.

Det kostar på, som det heter i Sjuttonde balladen.