Obelixanalys markerar skiftbyte

Man kan kalla det Obelixanalys.

Tanken med att skriva analyserande opinionstexter är i grund och botten att förklara världen. Eller åtminstone göra den en aning begripligare.

Varför gör folk som de gör? Varför säger de som de säger? Vad händer härnäst?

Det är sådant man vill, eller åtminstone har till uppgift, att ge läsaren som opinionsskribent. Det är därför jag undrar över den tilltagande andelen Obelixanalys i våra etablerade medier.

Ni minns antagligen hur Obelix förklarade varje märklighet romarna tog sig för: ”De är inte kloka, romarna”. Sedan var det bra med det. Han försökte inte ens komma ett steg längre.

Ungefär så ser det rätt ofta ut i etablerade medier numera. Dagens huvudledare i Dagens Nyheter är ett bra exempel. Den handlar om Brexit och bygger helt och hålet på begrepp som ”makalöst”, ”häpnadsväckande”, ”befängt” och ”helt obegripligt”. Det enda vi får veta är egentligen att Dagens Nyheter för sitt liv inte kan begripa vad som pågår i Storbritannien. Kort sagt:

”De är inte kloka, britterna.”

Obelix kunde vila i övertygelsen att romarna inte var kloka. Han behövde helt enkelt inte bry sig, för han hade kvar sin lilla by, där allt fortgick som vanligt och han var livslångt preparerad med trolldryck. Varför ödsla tid på att förstå romarna, när det fanns bautastenar att hugga i allsköns ro? Men med vår tids Obelixanalyser förhåller det sig på ett annat sätt.

När etablissemanget och dess språkrör rakt ut säger att de inte begriper vad som sker, gör de det inte utifrån ett inre lugn, eller en övertygelse om att de kan vila i det trygga, gamla bylivet. De gör det därför att de känner att himlen är på väg att falla över deras huvuden. DN:s Amanda Sokolnicki var där och nosade i helgen – Asterix är poppis som analysverktyg just nu – men en aning freudianskt: hon pekade finger åt Moderaterna och Socialdemokraterna. Den egna redaktionens allt fler Obelixanalyser var inte en del av texten. Ändå är de är mer talande än partiernas utdragna och bitvis svåra, men i grund och botten rätt triviala kamp, att anpassa sig efter ett nytt politiskt läge.

Etablissemangsrösters Obelixanalyser bottnar i att de har upptäckt att de förlorat sina roller som ledare, auktoriteter, eller åtminstone guider. De kan inte längre förklara och leda världen, för de förstår den inte. De verktyg de skulle behöva för att förstå den är de rädda för, eller har bruksanvisningar som kräver en bredare läsart. Så nästan allt som sker upplevs som hot. De ser varken logik eller rationalitet i samhällsförlopp längre. Det finns inga förutsättningar att ge läsarna en förklaring. Det enda som finns kvar är konspirationsteorier av det slag som förut bara förekom i debattens ytterkanter och så Obelixanalysen:

”De är inte kloka, människorna.”

Sådant här händer då och då i historien. Det rör sig om ett skiftbyte i etablissemanget. Visst innebär det risker, men det är oundvikligt och i grunden ett tecken på liv och vitalitet. En del i det gamla etablissemanget kommer till slut att finna verktygen, språket och logiken för att beskriva världen som den är, inte som den var. Andra inte.

Det hänger på om man klarar av att ta sig ur Obelixanalysen. Lycka till.