Och sedan då?

Det borde bli Boris.

När de brittiska konservativa väljer ny partiledare, och därmed antagligen premiärminister i åtminstone några månader, är det till sist partimedlemmarna som fäller avgörandet. Listan på kandidater är lång och växer för varje dag, men då, mot slutet av sommaren, ska det bara vara två kvar att välja mellan. Det sker genom att de konservativa parlamentsledamöterna röstar om den långa kandidatlistan och tar bort de som får minst stöd, gång på gång, tills bara två är kvar.

Det är svårt att tänka sig att parlamentsledamöterna skulle våga rigga sina omröstningar på så sätt att medlemmarna aldrig får chansen att ta ställning till Boris Johnson, som i snart tjugo år varit partiets ende välkände och, åtminstone tidvis, populäre politiker. Det vore att be om ett uppror. Å andra sidan är inget uteslutet i ett parti som vid det här laget mest existerar i namn. Det mesta av stabiliteten, av traditionerna, spelreglerna, respekten och förutsägbarheten har åkt ut med den senaste rundan intern vendetta. Theresa Mays plågsamt utdragna avgång har givit partiet tillfälle att långsamt odla sina allra sämsta sidor och nöta ned varandra till slipdamm.

Osäkerheterna är många. En är att antalet kandidater är stort och växande. Andrea Ledsom, tidigare gruppledare i underhuset, vill ha jobbet. Michael Gove, som ledde Boris Johnsons kampanj för att bli partiledare förra gången, men hoppade av, baktalade honom och ställde upp själv, är igång och baktalar Johnson igen. Jeremy Hunt, som tog över utrikesministerposten efter Johnson, är kandidat. Han påstår sig vara bäst lämpad, eftersom han har erfarenhet från näringslivet. Dominic Raab, brexitminister i några månader, menar att han är den alla borde vända sig till, med tanke på de problem som måste lösas. Sajid Javid, med erfarenhet på topposten som inrikesminister, hoppas på att bli Storbritanniens förste asiatisk-brittiske premiärminister. Matt Hancock, som tjänstgjort som sjukvårdsminister, säljer in sig som en ung, fräsch nystart. Han har lanserat en egen app och uppträdde nyligen på ett politiskt möte iklädd t-tröja. Tänka sig.

Nomineringsprocessen sträcker sig fram till 10 juni. De flesta kandidaterna på en så lång lista är förstås chanslösa, men det är inte självklart vilka som är det.

Att greppa efter makten i torypartiet har aldrig varit något för dem som tar scouthedern på alltför stort allvar, men det har blivit värre. Att nästan alla föreställningar om lojalitet och hederlighet har kastats överbord under de senaste åren gör att hela processen är ett gungfly. Vi kan vänta oss fler plötsliga och lömska lojalitetsbyten av det slag som Michael Gove givit prov på. Det talas redan en hel del om att många parlamentsledamöter i hemlighet ger sitt oreserverade stöd till flera kandidater, av taktiska skäl. Det gör det mycket svårare att bedöma läget, både för dem som är utanför partiet och för ledamöterna själva. Det leder i sin tur till att omröstningarna inför medlemsomröstningen kan bjuda på överraskningar, när översmarta ledamöter lurar sig själva.

Ett tredje problem är att nästan alla riktigt fasta övertygelser i ledarskapsfrågan är negativa. Det finns de som är villiga att acceptera vem som helst, utom Boris Johnson. Eller Dominic Raab. Eller Michael Gove. Det skapar helt andra och mycket mer svårförutsebara handlingsmönster, än om omröstningarna baseras på ett positivt ställningstagande.

En fjärde osäkerhet är att medlemsantalet i partiet vuxit under det senaste året med nästan 40 000 medlemmar, från 120 000 till 160 000 personer. Ingen vet riktigt vilka de nya medlemmarna är och därmed inte heller hur de kommer att rösta. Ska man gissa är kanske det mest sannolika att det rör sig om brexitanhängare. Det borde gynna Boris Johnson i en omröstning.

Ändå de största frågorna de som måste besvaras efter valet:

Vad är en toryledare egentligen ledare av?

Vad leder en brittisk premiärminister, vald på detta sätt och utan en majoritet i underhuset, i ett läge när Storbritannien hänger mellan EU och något annat?

Det brittiska partisystemet har kollapsat. Det sker på ett annat sätt än i Italien, Frankrike och USA, men det har skett. Det konservativa partiet är nu en mycket skör koalition, utan tydliga mål och strategier. Det ryktas om allvarliga ekonomiska problem, efter att allt fler finansiärer dragit sig ur. Labourpartiet är också i djup kris, även om det då och då försöker intala sig att den stora tillströmningen av medlemmar för något år sedan är en styrka. I själva verket tyder allt på att den tillströmningen bara leder till att partiet radikaliseras och distanserar sig allt mer från breda väljargrupper.

Den brittiska politiker som framstår som minst plågad av omständigheterna och skickligast i att förvandla det kaos som uppstått till politiskt kapital, är Nigel Farage. Hans skicklighet och intellekt har konstant underskattats, inte minst utanför Storbritannien. Han har vid det här laget demonstrerat uthållighet, även i motgång. Att försöka gissa hur brittisk politik ser ut om fem år handlar därför inte minst om att gissa vad Farage kommer att ta sig till, nu när förra veckans val är avklarat.

Det är inte omöjligt att det snarare är han, än det konservativa partiets medlemmar, som kommer att avgöra torypartiets framtid ser ut. Och om det har en framtid.