På två högerfötter mot framtiden

Vad är det egentligen som sker? En uppskjuten tidsfrist till och ingen regering i sikte.

Gissningarna haglar, men det finns inte någon självklar samsyn. Kan det vara så att Centerpartiet helt enkelt gått så vilse att det inte längre har någon begriplig förhandlingsstrategi? Eller är det tvärtom så att Centerpartiet är det enda partiet som har en långsiktig plan i det här regeringsbildningsspelet?

Daniel Suhonen, chef på vänsterradikala Katalys, formulerar den senare teorin bäst i Aftonbladet. I korthet: Annie Lööf vill göra en Emmanuel Macron. Hon tänker krossa sossarna och i valet 2022 stå som ensam klar motkraft till Sverigedemokraterna.

Det långa spelet, alltså.

Det är en elegant teori, som har en del indicier – till exempel partisekreteraren Michael Arthursson – som talar för sig. Och vem kan motstå en artikel där Börje Hörnlund åberopas som källa och auktoritet för första gången på säkert 20 år? Suhonens text är tänkvärd och klarsynt, eftersom Suhonens eget temperament är så likt det han analyserar. Det är en långsiktigt planerande ideolog som tycker sig se en annan.

Problemet är förstås att politik handlar om att skjuta på rörligt mål. Alla planer med fler än två led är nästan ofelbart dömda att misslyckas, för det finns alltför mycket som kan och kommer att gå fel på vägen. Tricket inom politiken är därför inte att ha en bra plan, utan att ständigt kunna revidera den efter förändrade omständigheter. Partipolitik är helt enkelt mer fotarbete än tankearbete.

Det till trots finns rätt gott om exempel på partier som faller offer för överintellektuella trädgårdstomtar i sin egen närhet. Det är möjligt att Centern hamnat där och just nu sjunker allt djupare ned i något slags femårsplan om totalt politiskt herravälde. Det är också möjligt att det här är undantaget från regeln och att just Centerpartiets Stora Plan kommer att hålla hela vägen fram.

Men det är osannolikt. Inte minst därför att den plats som ”vägen fram” leder till i centertappning är ganska vagt definierad. Det enda verkligt viktiga med den är att ingen ska tala med Sverigedemokraterna. Men det är just det som är det problematiska. Ska svensk politik börja fungera hyfsat igen, förutsätter det ett parlament som fungerar som ett parlament och själva ordet parlament kommer av verbet tala. Att ha som sitt huvudmål att sitta i parlamentet och inte tala med andra som sitter där, är att underminera själva institutionen och att permanenta det politiska undantagstillstånd som gör den här regeringsbildningen så långdragen och diskussionen om dess förutsättningar bitvis så bisarr.

Det kommer, förr eller senare, att ske en normalisering av den svenska partipolitiken. Parlamentet kommer åter att bli ett fungerande parlament, helt enkelt för att allt annat är ohållbart. Har Centerpartiet en plan som utgår från motsatsen kan den vara hur bra som helst, men den går på tvärs med det som kommer att ske.