Hakelius: Pappa, kom hem?
Toppbild: TT
Det är nästan synd att tala om Löfveneffekten. Den där uppgången som kom så snart Löfven trätt till var mestadels en omvänd Juholteffekt. Ett slags lättnadens suck. Och nu är luften slut.
Enligt Dagens Nyheter och Ipso ligger nu Socialdemokraterna under den tidigare rekordlåga Juholtnivån. Det är möjligen en långsamverkande Löfveneffekt, men kanske mer en Annie Lööfeffekt. Det är svårt att leda en regering som någon annan styr.
I botten finns förstås något annat än personer: Socialdemokraterna vet inte vad de är till för, förutom att regera. De är inte alldeles sugna på att ta reda på det heller, för då träffar fekalierna fläkten, som amerikanerna säger. Motsättningarna inom partiet som gjorde Stefan Löfven till kompromisskandidat finns fortfarande där.
En viss mobilisering är ändå igång. På ena sidan finns de som talar allt öppnare om att ta den danska vägen, det vill säga att lära av de danska Socialdemokraterna som återerövrade makten genom att härma Dansk Folkeparti.
Aida Hadzialic, som arbetar hårt på sin politiska återkomst, var där och markerade runt nyår. Stefan Löfven själv har också gjort det, i sitt tal om en stramare flyktingpolitik.
På andra sidan finns partivänstern. Det är ingen monolit. Delar av den förlorar sig i identitetspolitik. Andra växer ur de fromma kretsar som förr kallades Broderskapsrörelsen. Det parti i partiet som kallar sig Katalys, hämtar sin inspiration i brittiska Momentum och Jeremy Corbyn. Just det skinande exemplet skiner inte riktigt som förr, förstås, men det är ändå så att de enda som de senaste ägnat någon tid åt ideologisk och idémässig utveckling är partivänstern och då särskilt kretsen kring Katalys.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vikten av att inte känna till Jens Ganman
Det allt fler är ense om, från höger till vänster, är att partiet behöver göra något drastiskt. Och det väcker frågan: vem ska ersätta Löfven? Med den här utvecklingen är hans dagar räknade.
En idé är mer drastisk än de flesta andra.
Håkan Juholt har allt mer blivit ett orakel, där han sitter på sin karga Atlantö och fäller omdömen om det ena och det andra. Katastrofen ter sig, i efterhand, inte fullt lika katastrofal. Juholt tillträdde som ambassadör i september 2017 på ett treårigt mandat. Han har möjlighet till ett års förlängning.
Men kanske är det dags att komma hem?
