Partier i efterskalv

Vad menar Stefan Löfven med att ge upp Stockholm?

Nämen, vänta nu ett tag? Vad menar jag med det?

Visst ligger det något i statsministerns tal om solidaritet. Politik handlar inte bara om att tänka på sig själv. Och folk, särskilt stockholmare, är mer än sin bostadsort. De kommer någonstans ifrån. De har släkt och kanske till och med hembygd på andra ställen.

Det är klart att de är villiga att vara med och bidra.

Men …

Politik är till stor del kommunikation. Och vad är det Löfven kommunicerat på sistone? I korthet: att folk i Stockholm, särskilt i de rikare delarna av Stockholm, har det alldeles för bra. De har massor av pengar över som de använder till knark. Det är dags att dra in de där pengarna och slussa dem till pensionärer i Jämtland istället.

Politik handlar om något mer än egenintresset, men det handlar också om egenintresse. Vilka som är tänkta att jubla över det här förslaget är uppenbart: en åldrad befolkning utanför storstäderna. Vilka som kommer att ogilla det är lika uppenbart: en yngre, urban befolkning i karriären.

Men är det inte helt enkelt en ursmart strategi? Ett sätt att sätta press på koalitionskamraterna i Centern och Liberalerna? De har ju båda försökt ruska liv i landsbygdsfrågor?

Kanske det. Kanske är det här ett sätt att syna korten. Om Centern och Liberalerna inte backar upp regeringens förslag kan Löfven slå tre flugor i en smäll: han vrider retoriskt landsbygdsvapnet ur händerna på de borgerliga samarbetspartierna, slipper i realiteten att driva igenom en politik som retar stockholmare, men kan ändå säga till de gamla i Jämtland att han försökte.

Men nu funkar inte politik så. Löfven håller alldeles uppenbart på att öppna en politisk front som går mellan storstad och resten av landet, oavsett vad som faktiskt slinker igenom i riksdagen just nu. Det är svårt att tro att det är omedvetet. Vad betyder det?

Det betyder antagligen att Socialdemokraterna bestämt sig för att de behöver finna progressiva projekt. Dels för att inte verka sakna riktning och innehåll, dels för att få partivänstern att känna sig hemma. Den enda rörelse inom partiet som driver något slags idéarbete att tala om är trots allt vänstern. Det går inte att ignorera.

Men det betyder också att Socialdemokraterna verkar ha fattat ett beslut, baserat i att de accepterat en långvarig trend: partiet förlorar i storstäder, bland välutbildade och unga. De är starkast bland äldre, lågutbildade och på lands- och i glesbygd. Löfven verkar ha bestämt sig för att det här faktiskt är en trend. Att inte kämpa emot den, utan att välja sitt lag.

Stämmer det har Socialdemokraterna i praktiken accepterat att vara ett parti bland andra, utan särskild ställning. Då har Socialdemokraterna accepterat den europeiska utvecklingen, med en socialdemokrati som låter gröna och frasvänster ta hand om den progressiva opinionen i städerna.

Det är en stor sak. Man kan helt enkelt inte vinna val på egen hand, utan att vinna storstäderna. Om Socialdemokraterna nu satsar sina krafter på att företräda Sverige utanför storstäderna, glesbygdssverige och det äldre Sverige, satsar partiet på en helt annan roll än den det haft sedan rösträttens genombrott.

Har man, å andra sidan, inte tagit ett sådant beslut är Löfvens utspel aningslösa.

Vad gäller borgerligheten är läget smått obegripligt av helt andra skäl.

Sverigedemokraterna verkar ha stabiliserats. Partiet har varken växt eller tappat på något uppseendeväckande sätt, på lång tid. Det tyder på att partiet nått ungefär den storlek det kommer att nå, under nuvarande politiska förutsättningar. Partiet stabiliseras också på andra sätt. Det arbetar hårt och medvetet på att bli av med pariastämpeln.

Så man skulle kunna säga att jordbävningen är över. De stora läckagen från borgerliga partier till Sverigedemokraterna har upphört. Det märkliga är att efterskalven bara fortsätter. Och de är värre än själva jordbävningen.

Opinionsmätningarna vad gäller de borgerliga partierna är näst intill meningslösa numera. Allmänborgerliga sympatisörer har de senaste åren farit mellan partierna som en rastlös fårskock: ibland har ett parti närmare tio procent eller mer. Några månader senare ligger det under fyraprocentsspärren. Då har istället ett annat borgerligt parti skjutit i höjden, som några månader senare sjunker igen, och så vidare.

Det som främst drivit de här rörelserna, direkt och indirekt, är frågan om Sverigedemokraterna och hur man ska förhålla sig till dem. För Annie Lööf är ingen fråga viktigare. För Nyamko Sabuni är det frågan som hotar att splittra partiet. Ebba Busch Thor ägnar sin tid åt att försöka dyrka upp frågan. Och Ulf Kristersson försöker fortfarande finna vägen fram efter att ha blivit snuvad på statsministerposten på grund av just den frågan.

Så, samtidigt som Sverigedemokraterna står stilla, far de borgerliga partierna runt som torra skinn i opinionen. Det är inte längre utmanarpartiet i sig som orsakar oredan. Det är de borgerliga partierna själva.

Det udda i situationen blir ännu tydligare om man vänder blicken bakåt tjugo, tjugofem år. Då är det tydligt att Sverigedemokraternas hela framväxt egentligen skett på Socialdemokraternas bekostnad. De borgerliga partierna har nästan exakt samma riksdagsmandat som de hade då. Socialdemokraterna har förlorat nästan exakt så många riksdagsmandat som Sverigedemokraterna nu har.

Med andra ord: jordbävningen, i Sverigedemokraternas skepnad, har främst drabbat Socialdemokraterna. Men det är de borgerliga partierna som har svårast att sluta skaka.

Och om Socialdemokraterna nu bestämt sig för att bli ”Restsveriges” parti, har borgerligheten ännu en förändring att hantera.