PM Nilsson gick ål in i politiken
Ingen kommer undan kulturkriget. Nu har PM Nilsson tagit död på myten att Aaron Sorkin skriver politikens manus.
Toppbild: TT
Ibland frågar bekanta om de borde ge sig in i politiken. Det är som om Lajka skulle fråga om hon borde tacka ja till att skickas upp i omloppsbana. Idén kan verka lockande, men det slutar sällan bra. Det bästa man kan hoppas på är att postumt hamna på ett frimärke.
PM Nilsson frågade mig aldrig. Se hur det gick.
Nilsson har gjort vad han kan för att hålla sig ifrån kulturkriget. Andra har slagits om transor och fascister, han har ägnat sig åt elnätet, kronkursen och bolagsskatterna. Men samtiden är ett träsk och förr eller senare suger det tag i stövlarna.
Någon skrev att PM Nilsson, tack vare sina ålryssjor, återuppväckt den Gösta Bohmanska konservatismen. Slidkniven och utedasset är tillbaka. Men ålgate går djupare i den svenska folksjälen än så.
Politiker i Nilssons ålder tänker sig gärna att Aaron Sorkin, tv-serien Vita Husets skapare, skrivit manus till deras karriärer. Nilsson har slagit hål på den fantasin. Inte ens i Fokus nyhetsbingo för 2023 (nr 1–2) fanns en ruta för statssekreterare som tjuvfiskar ål. Det beror på att ingen för ett par veckor sedan hade kunnat ana att Stig Cederholm, Åsa-Nisses pappa – låt oss glömma hans tjänstgöring i kriget ett ögonblick – är vår tids politiska manusförfattare.
Svenskheten sjunger i kroppen när man läser om hur ett par landsfiskaler – eller vad Havs- och Vattenmyndighetens utsända kallar sig – jagar ifatt denna utövare av den "sydsvenska ålfiskekulturen". Allt som saknas är ett grant hembiträde att vänslas med i skymningen, när ryssjorna är lagda.
Livet, särskilt i det här landet, är trots allt fortfarande mer buskis än president Bartlets polerade vardag. Och Nilssons ålfiske har faktiskt fått mig att undra om jag inte varit alltför njugg mot medmänniskor som drabbats av politiska lustar. När politiken inte kan leverera el, skydd mot revolvermän och sjukvård, får man vara glad om den åtminstone kan roa oss. Och varför inte på traditionell svenska?
Plötsligt står PM Nilsson mitt i kulturkriget. Dagens Nyheter och Socialdemokraterna tror kanske att de träffar Ulf Kristersson när de kräver Nilssons avgång, men de är ute på mycket tunnare is än så. Vill de verkligen göra sig ovän med alla Åsa-Nissar därute? Känner de inte tjusningen? Har de inte läst det rafflande partiet om ålafisket i Piratens Bombi Bitt och jag?
"Och på arenan dansade Vricklund och ålen en grotesk dans. Ålen drog mot ån, Vricklund därifrån. Ibland när ålen stegrade sig, var det som om Vricklund slagits med en levande telefonstolpe.
Bombi Bitt högg mig plötsligt i armen: "Du, ser du hornen?"
För ett ögonblick stod ålen käpprak och visade huvudet mot den ljusa österhimmeln. Och huvudet bar horn, stora horn, riktiga horn. Jag frös av spänning."
Sorkins tillrättalagda flygplatsdramatik står sig slätt i jämförelse. Oavsett om PM håller sig kvar eller inte förtjänar han ett frimärke.
